Med starka fingrar spelar, slår, bläddrar, bänder, klappar och knäpper Nina de Heney på sin kontrabas. Hon utforskar nya ställen, hittar glömda hålrum som ger andra ljud. Man skulle kunna tänka någonting om att hon jobbar med sitt instrument ur ett kvinnligt perspektiv.
Eller så låter man bli det. Och konstaterar att hon helt enkelt arbetar experimentellt inom en svensk jazz- och improvisationstradition och att samarbetet kring verken Izing 1, Izing 2 och Izing 3 tillsammans med pianisten och likaså improvisationsmusikern Lisa Ullén helt klart genererat svängande tystnader och gäckande ljud.
För annars gör man kanske som den person som delgav multimediekonstnären Camille Norment sin egen tolkning av ett av hennes verk: det mörka kontemplativa ljudrum Norment skapat i ett tidigare gömt och oanvänt utrymme av galleriet kunde ju inte vara annat än en livmoder!
Frågan är, som Norment påpekar när hon berättar anekdoten, om han skulle ha gjort samma tolkning om hon hade varit man.
Jämställdhet och genusfrågor debatteras allt flitigare inom all scenkonst. Verktygen och debattörerna blir allt vassare och intressantare, och resultaten i flera fall allt mer konkreta, ofta till och med direkt synliga på scenen. Exempel på sådana resultat är de succéartade teaterprojekt som återupptäcker och sätter upp glömda pjäser skrivna av kvinnor – som Riksteaterns och Östgötateaterns Spets och Stockholms stadsteaters Modärna kvinnor.
Nya nätverk för kvinnliga scenkonstnärer bildas – som till exempel Wisp. Och som Larm, som alltså är de som anordnar just den här dagen där de Heney och Ullén uppför sina verk, och där Norment ingår i en paneldiskussion.
Larm arbetar för att lyfta fram och dokumentera kvinnors verksamhet inom ljudkonsten i Norden. Förra året yttrade det sig till exempel i en bok och en skiva, ett internetarkiv, ett radiosamarbete med Monitor i P2 och en ljudkonstfestival med utställning på Kulturhuset i Stockholm.
Till paneldiskussionen Ljud–makt–rum, modererad av Marie Wennersten, om ljudkonst ur ett makt- och genusperspektiv och om dess plats i samtidskonsten har Larm förutom nämnda Norment bjudit in Anne Hilde Neset och Vanja Hermele för att prata kring gränser, kvalitet, urval, makt, rum och röst.
Anne Hilde Neset som jobbar på musiktidskriften The Wire och konstagenturen Electra Productions berättar om sitt arbete med utställningen Her noice. Ett projekt som sprang ur inspirationen och energin från artisten och ikonen Kim Gordon, och som visserligen syftade till att ”återupprätta balansen” i en musik- och konstvärld med slagsida åt det patriarkala urvalet men framför allt handlade om att vara motsatsen till minimalism: kaotiskt, kreativt och rörigt.
Genusvetaren och skribenten Vanja Hermele, som forskat om scenkonstvärldens syn på begreppen jämställdhet och konstnärlig kvalitet som närmast oförenliga, inleder med att säga att hon inte kan något om ljudkonst, men desto mer om scenkonst och siffror. Hennes hetaste tips för konkreta strategier att förändra scenkonstens jämställdhetssituation är att om man någon gång kommer i en position att kunna inkludera eller exkludera personer i ett projekt så ska man se till att hyfsa könsfördelningen! Sedan kan kvinnorna göra vad som helst – feministiska eller ofeministiska uttryck – när de väl är inne. Jämställdhet handlar bara om att räkna, genusperspektivet är ett annat verktyg.
Andra konkreta strategier som man kan konstatera att Larms tillställning använt sig av är att tala om problemen, att samla kvinnor som kan dela erfarenheter med varandra (men varför är inte alla skäggiga laptopmän som brukar befolka Fylkingen här för att lyssna på dem?) och att främja samarbeten över genregränserna.
Dagen avslutas nämligen med Mottagning, två uruppföranden av verk som kommit till genom samarbeten initierade av Larm. Efter de två jazzkvinnorna byggs scenen om till suggestiv projektionsyta för Mia Makelas svallande videokonst framför vilken Hildur I. Gudnadóttirs musik ackompanjerar performanceartisten Kate Pendrys text. Pendry som tidigare exempelvis återkallat den döda prinsessan Diana och tolkat Marilyn Monroes smärta i dödsögonblicket, låter sin beslöjade mässande röst tillsammans med ljud, video och rum skapa en mörk, ödesdiger och förbryllande stämning. Elegant violence blir ett performancesamarbete som inte nödvändigtvis bör etiketteras som kvinnligt men definitivt subversivt och gränsöverskridande. Och med många kvinnor på scen.
LÄNK
Larm
Fylkingen
Artikel på Nummer om Spetsprojektet
Wisps webbplats och Nummers intervju
Loading ...
