Margareta Garpe har, i sina pjäser, gång på gång återkommit till kvinnan och barnet. Barnet som en frukt kommen ur kvinnans kropp och kvinnans frihet att (eller ofrihet att inte få) välja eller välja bort det. Pjäsen Barnet från 1979 skrevs fyra år efter den då nyinstiftade lagen om fri abort. Den handlar om Sally, som vill skiljas från sin man Jon och ta bort barnet hon väntar. Jon menar att även han måste ha rätt att besluta kring det ofödda barnet. Sally replikerar: ”Så länge det inte är fött är det bara mitt. För det är min kropp… Det står i lagen…För en gångs skull en alldeles riktig lag.”
Teatervetaren Yael Feiler ger oss en både relevant och intressant presentation av Garpes pjästematik i programbladet till hennes nu aktuella pjäs Hjärtats dubbla slag, som Garpe själv regisserar på Stockholms stadsteater. I den nya pjäsen befinner vi oss i en tid före Barnet och de fria abortlagarna. Vi befinner oss i femtiotalets folkhems-Sverige, i en tid då abort bara tillåts av medicinska, humanitära, arvsbiologiska och socialmedicinska skäl och naturligtvis under förutsättning att mannen ger sitt medgivande. Kvinnor med barn sedan tidigare måste dessutom gå med på att steriliseras i samband med aborten.
Det är i denna tid det unga paret Sonia (Liv Mjönes) och Stellan (Björn Bengtsson) slår bo i en egnahemsvilla i Stockholms utkanter. Till Gustav Nordmarks/Joseph Williamsons folkton tar de plats i sitt ofärdiga folkhemsbygge, med Rörstrands Koka blå-servis på köksbordet och en lekfull förälskelse som sprudlar sig emellan.
Barnskratten klingar, men ännu en graviditet ska snart spräcka idyllen. Sonja, som nattvakar på Långbro sjukhus, vill utbilda sig till undersköterska, medan Stellan önskar sig fler barn och en hemmafru. Ekvationen är minst sagt svårlöst.
Paradoxalt nog är det på arbetet på ”dårhuset” som Sonja utforskar sin frihet. Där möter hon patienten Grynet (Odile Nunes), en traumatiserad konstnärssjäl, som i sin barnlöshet påstår sig vara ”Ein freier Mensch”. Lite för fri enligt läkarna, som lobotomerar henne.
I skildringen av Sonja och Grynet som ett slags skevande spegelbilder av varandra, blir Hjärtats dubbla slag lika mycket ett resonemang om fri abort som om psykvården. Lika instängd som Sonja är på väg att bli i sin hemmafruroll är förstås den omyndigförklarade psykpatienten. Repliken ”Gjort är gjort” gäller Grynets lobotomering, men är lika tillämplig på Sonjas sterilisering – den som hon har mörkat för maken och som riskerar att ödelägga hela familjen.
Margareta Garpes pjäs är en realistisk, välspelad och inte alls humorlös historielektion och ett utmärkt frö till diskussion. Rätten till fri abort – javisst. Men i dag är vågskålen kanske på väg åt tippa över åt andra hållet – ska vi ha rätt att välja barnets kön, rätt att välja bort foster med handikapp?
Åt det konservativa i Hjärtats dubbla slag, åt den uråldriga synen på ”lappar”, ”tattare” och skånska skorrande ”r”, kan vi skratta. Men det är ett skratt som kastar oss tillbaka in i en nutid, där vi har att förhålla oss till Reva och Tobias ”blond och blåögd” Billström.
Loading ...
