En vecka invid Gripsholms slott med ryska guruer, nakenbad, resor i det inre och kontaktförsök med universum… Kan man sammanfatta en teaterkurs så? Methodika, den andra internationella festivalen i metoder och idéer för teaterpedagoger, skådespelare och regissörer hade i år som tema ”teater och energi” och samlade teaterfolk från hela Europa, Ryssland, USA, Canada och Australien.
Festivalen arrangerades av SCUT (Skandinaviskt centrum för utforskning av teater) som är en del i en europeisk trio av organisationer som driver teaterlaboratorier och kurser. De har en gemensam nämnare, exilryssen Jurij Alschitz, som efter en framgångsrik skådespelar- och regissörskarriär beslöt att åter bli elev och med sin initiativkraft har lyckats starta och driva dessa tre laboratorier. Hur mycket han själv studerar nu för tiden må förbli osagt, men som en blandning av Farbror Melker och Don Corleone flöt han runt bland deltagare och workshops och kunde nog glatt konstatera att hans verk bär frukt.
Hur då? Vad är ett teaterlaboratorium? (Flum-flum-flum-i-flum-flum. Obegripligt? Undrar förf.)
Alltså – man blir skådis, man går scenskolan eller den hårda vägen och sedan spelar man, eller lär ut. Så är det, eller så har det varit, med några ynka undantag som kortkurser på Dramatiska Institutet dit frilansare antas fly från isolering och arbetslöshet. För de som har jobb jämt har väl varken tid eller behov av att gå kurser? Här som i mycket annat ligger Teatersverige i bakvatten. I vilken annan bransch anser man att fortbildning och personalutveckling endast är för måndagsexemplaren? Och i vilken annan bransch anses frilansare, typ konsulter, vara måndagsexemplar?
Desto roligare att konstatera att Methodikas svenska gudmödrar – DI-professorerna Martha Vestin och Suzanne Osten, liksom Alschitz, närvarade och deltog i officiella och inofficiella diskussioner och aktiviteter under veckan, som var strukturerad på följande vis:
Fyra olika workshops leddes av fyra pedagoger, alla med unik erfarenhet och metodik i bagaget. Varje grupp bestod av 10 – 12 deltagare och arbetade fyra timmar om dagen, den andra halvan av dagen tittade man på när de andra grupperna arbetade.
Sammanlagt deltog ungefär 100 personer, inklusive observatörer och assistenter. Kvällarna upptogs av seminarier och presentationer av andra konstnärer, bland dem koreografen Cristina Caprioli, som talade om sitt förhållande till energi i skapandet.
Själv deltog jag i Anne-Lise Gabolds grupp. Anne-Lise är dansk skådespelerska, regissör och lärare. En gång i tiden var hon Peter Brooks favoritskådespelare och hon är en av få européer som undervisar i Tadashi Suzukis metodik med hans goda minne. (Den som vill läsa mer om Suzuki kan kolla in min krönika ”Spela för Gudarna!” i Nummer).
Fem dagar är inte lång tid för att ge skådespelare en uppfattning om en komplicerad och krävande teknik, men man kan ändå få en aning, en smak i munnen. Anne-Lise säger själv att relationen mellan energi och suzukiträning ligger i att den senare visar skådespelaren på hennes resurser, hennes potential. Det vill säga möjligheten att frigöra oanade krafter; att gå längre fysiskt, fördjupa sin koncentration, stärka viljan, att klara mer än man tror är möjligt. Träningen sätter nämligen skådespelaren på stora prov, och vid första anblick tycks de vara endast av fysisk art, men som Anne-Lise tydliggjorde redan första dagen handlar det snarare om att skala bort onödigt bagage, ovanor i tänkesätt och rörelse.
Skådespelerskan Irma Schultz-Keller sade så här om sin suzuki-upplevelse:
”Det var ett sätt att hitta till ett slags energifylld vila. Som ett djur berett att gå till attack men utan att slösa bort sin energi på någon form av anspänning. En möjlighet att klä av sig det som är privat. Och någonstans var det väl precis där vi möttes under de här fyra-fem dagarna. Dels i vår kamp att upplösa blockeringar och emellanåt i ett tillstånd av total närvaro och själslig frihet och en känsla av att vi kan göra vad som helst. Att få en förnimmelse av hur det skulle vara att ha tillgång till hela sin potential. Tjoho!”
Vad gör man då i träningen? Bland annat stampar man på förfädernas gravar. Gravitationen drar oss mot marken, mot döden, och själen vill sväva ut i kosmos – så är det för oss stackars dödliga – och för att kunna sväva måste vi vara förankrade i jorden och våga möta vårt förgångna, och det kan man inte om man har dålig balans.
Samma tema återkom i exilryssen Gregory Hladys workshop. Han är skådespelare och pedagog, bosatt i Canada och med en scenutstrålning och kroppshydda som troligen har fått hjordar av kvinnor på fall. Intressantare än hans sex-appeal var dock hans kurs – en uppvisning av en ekvilibrist. Hlady har sökt sig tillbaka till de ryska och sibiriska- folkliga och shamanistiska traditionerna, med klagosånger och döds- och födelseriter som utgångspunkt.
Många av övningarna bygger på komplicerade andningsstrukturer eller som Gregory säger med saftig rysk brytning: ”You maaast maaaster ze crazy horse of yourrr rrrespiration!” eller ”You maaast listen to yourrr pain!” eller ”Earrrlier, sooner or later you haaave to confrrront ze impossibility of beinggg on stage!”.
Han strödde aforistiska guldkorn, svettades litervis och visade med sin egen enorma energi och sitt kunnande att de flesta av oss bara har tagit första steget i klättringen mot gudabenådat skådespeleri och att för att nå dit krävs arbete och mer arbete.
Mer återhållsamma och lågmälda var lärarna i de sista två grupperna. Italienaren Gabriel Vacis möjligen på grund av att han tolkades, men hans arbete med skådespelarna var också av enkel och ganska grundläggande natur. Han var arkitekt en gång i tiden och kanske är det där han hämtat en förkärlek till räta linjer och strängt strukturerat ensemblebygge. Skådespelarna gick i parallella spår i fyrtakt, detta byggdes sedan på med ljud och sång.
Anatoly Vasiljevs undervisning var om möjligt ännu mer reducerad. Vasiljev är en livs levande guru, inget snack om saken. En ryss i folkloreväst, mycket skägg och tunt hår i tofs och för det mesta tyst sittande i bakgrunden med halvslutna ögon medan hans kvinnliga assistent Maria Zaykova – som måste vara kusin till någon av damerna i Crouching Tiger – Hidden Dragon, med djup röst, liten kroppshydda, iklädd vit aikidodräkt och uppseendeväckande smidig – gjorde uppvärmning med gruppen och förevisade övningarna, med enstaviga direktiv från mästaren.
Övningarna i sig kan bäst beskrivas med en parallell till zenbuddhism, en sorts gruppmeditation där vissa ljud utkastades av gruppen eller individuellt. Balansgång på gränsen mellan metafysik och obegriplighet – som all stor konst.
Och nakenbadet då? I vilken del av kursen ingick det? I överkursen ”Reningsbad från liten båt”.
Loading ...
