Medan Stockholms kulturborgarråd dreglar över gasklockor där niohundra själar åt gången skall få kulturupplevelser i kolossalformat, stretar mindre arenor, som Moment:teater på under bilan med föreställningar som kretsar kring det egna självberättigandet. På Teater Giljotin förleds skådespelaren av Mefisto att göra avkall på sin konstnärliga integritet. På Moment tar sig dess konstnärlige ledare, regissören och skådespelaren Andreas Boonstra, sig an problematiken lite mer laid back, om än metodiskt.
För hur skapar man en succé? Boonstra i färgglad kostym (desto ledsnare clown! som det sägs) försöker genom variabler som klassiker, smal pjäs, kritik och årstid komma fram till den ekvation som ger den ultimata teatern i relation till fortsatt kulturstöd. Ända till han kommer fram till den självklara insikten att det enda som garanterar utsålda hus är IS! Varför skulle annars Disney on Ice, vare sig filmförlagorna flippat eller floppat, fylla tio globen, sex Scandinavium och tolv ytterligare arenor?
Efter att ha googlat sig själv vet Boonstra att han både tar för stor plats och är för långrandig. Så här i slutet av säsongen, av ekonomiskt nödtvång, är han nu satt att med bläckfisklik ekvilibrism sköta allt själv. Ljud, ljus, synt och klockspel. Inte mig emot att han har allt i sin hand. Underhållande och vasst liksom lirkar han oss mellan vassa skär av kritik mot det politiska klimatet där allt handlar om att klättra, och en konstnärstragedi (då och då på ”nederländska”) som en symbolisk ram för ouppfyllda drömmar.
Moment är pragmatiska och hörsammar lydigt alla kulturpolitiska mantran. Organisationen är slimmad, kostnadseffektiv och fokus ligger på entreprenörskap. Sålunda har man en lärling (basisten Erik Stenberg) som gratis skänker föreställningen musikalisk ram. Självklart är han i stor tacksamhetsskuld för att han räddats från ”utanförskap”.
Premiärpubliken, bestående av kollegor och familj, interagerar smidigt och köper öl från den spontana föreställningsbaren. Boonstra är mästare i att på ett lagom nonchalant och konfronterande sätt skapa en scen- och salongsdynamik. Det sätter också fingret på vad teater kan vara. Något oförutsägbart man inte visste att man ville ha. Jag önskar att några av stans kulturstrateger masar sig till Gubbängen och känner på känslan.
Boonstra glider runt på griller i det lilla scenrummet som alltid tycks kunna förvandlas till precis vad som helst. I vilken form isen slutligen infinner sig får ni kolla in själva?
* Föreställningar på skridsko tycks vara en trend. Läs också om Backa teaters isföreställning Blood in ice här.
Loading ...
