Vissa samlar på kvinnomonster (på Stockholms stadsteater har Malin Axelsson fyllt ett helt slott av verklighetens och mytens Britneys och Bobbitts i Monsterkabinettet). Andra fokuserar sig i total koncentration på ett enda av dem: Sara Stridsberg har flyttat in i Medealand.
Den vita scenen på Elverket utgör nämligen samtidigt både verkligheten för och det inre landskapet hos den grekiska mytologins Medea, hon som i Euripides antika tragedi dödar sina barn i ett svartsjukedrama.
Det var 431 f.Kr. Nu är det 2009 och Stridsbergs tolkning är en oerhört skickligt gjord modernisering. I själva verket känns det inte som en modernisering, snarare som en sorts invertering av den processen. Det är som om dramatikern, istället för att ha filat till kanterna på det klassiska dramat med några nutidsverktyg, har gett en berättelse ur samtiden klassiska och mytiska inramningar.
Medealand är en skildring av ett individuellt drama i ett Sverige fyllt av vårdnadstvister, konsekvenser av utlänningslagen och förbehållen om offentlig omsorg till asylsökande och papperslösa, och en ofta förlamad och bakbunden sjukvård.
Men främst är det en skildring av hur kärlek kan övergå i hat, och hur psykisk påfrestning kan bli fysisk och outhärdligt påtaglig. Rollen är skriven för Noomi Rapace, för att debutregisseras av Ingela Olsson, och det märks. Rapace briljerar i sin förmåga att riva djupt inuti. I den där råa närvaron som blandar realism och poesi, precis som Stridsbergs text.
Shanti Rooneys flyktiga Jason är obehaglig i sin velande undfallenhet, Lena B Eriksson växlar effektfullt mellan att gestalta läkaren och förkroppsliga en del av sjukdomen, eller en inre röst.
Men det är som om uppsättningen ryggar för det allra svåraste. Det närmast omöjliga i att tala om hur en förälder kan döda sina egna barn gör slutet stumt. Stumt som två vita kistor i fonden.
Loading ...
