Att det var Noomi Rapace som hade huvudrollen när Sara Stridsbergs Medealand hade urpremiär på Dramaten 2009 är en händelse som ser ut som en tanke. Lisbeth Salanders segertåg över världen tycks antyda att kvinnor som dödar blivit tidstypiska ikoner.
På Malmö Stadsteater laddar Susanne Karlsson den ikoniska Medearollen med starka röstmässiga känsloutspel, men lyckas hålla sig innanför gränsen till den melodramatiska patetiken. Magnus Schmitz gör Jason till en bräkande, otrogen, karaktärslös mes ur någon svenskproducerad relationssåpa, medan Sanne Ahlqvist Boltes gör Glauke till en realitybimbo som vill gott och tror alla om gott. Glauke, som Stridsberg som någon slags ställföreträdande hämnd inte namnger utan bara kallar ”prinsessan”.
Alla övriga rollfigurer är platinablonda, medan Medea är mörk, för att extra understryka Stridsbergs anknytning till samtida svensk invandringspolitik.
Marie Parker Shaw har skapat en snygg, stilren och klassicerande uppsättning. Den bygger på en distinkt framställning, som när Medea och Kreon (Göran Dyrssen) utför en dialogduett uppställda till verbal fäktning med riposter och attacker. Susanne Karlsson är hela tiden ytterst distinkt, vilket både registilen och rollens synnerligen bärande position i hela upplägget kräver. Hon bär hela uppsättningen igenom, och förmår också, beundransvärt otvunget, framföra Stridsbergs utomordentligt skickliga, sömlösa sätt att väva samman samtidsreferenser med Euripides mytologier, medan den övriga ensemblen då och då slirar på vad jag uppfattar som något slags föreställd, poserande antikisering.
Den läckraste antikreferensen är emellertid att kören utgörs av inspelad, rytmiskt reciterande stämsång på grekiska, med Euripides ursprungliga ord. Arrangemanget och ljudeffekterna är än mer konstnärligt verksamma som stämningsskapare än Susanne Karlssons känslospel.
Loading ...
