Första gången jag såg Medeas Barn var jag själv bara nio år, jag var uppslukad av det som skedde på scenen, där Lilljasons och Lillmedeas föräldrar höll på att skiljas.
Jag hade sett det förr, flera av kompisarna i min klass hade föräldrar som skiljde sig. Vi talade inte så mycket om det, det tillhörde de vuxnas värld. Ingen vuxen frågade oss vad vi tyckte om föräldrar som var osams, men med Medeas Barn skedde någonting fantastiskt med oss, vi blev sedda och tagna på allvar.
Trettio år har gått och för mig är det dags att se pjäsen igen, nu med den (inbillade) vise vuxnes ögon. Med mig följer två nioåringar, Pompe och Emma.
En tidlös familj som andra
På ett plan är Lilljasons och Lillmedeas familj som vilken modern familj som helst. På ett annat plan är det ett antikt drama, med en viktig skillnad. I Euripides original dödar Medea sina barn, men det gör hon inte här. Även om hon i sin förtvivlan hotar både med det och med att ta sitt eget liv.
Medeas Barn utspelar sig i barnkammaren. Medea och Jason kommer bara in till barnen då och då, och inte är de särskilt sympatiska. Mamma Medea klagar och förbannar och kan inte förmå sig att ta in sina barns sorg. Pappa Jason kommer glättigt glad med presenter, bara för att strax svika dem och ge sig i väg igen, till Glauke, den nya kvinnan.
Ur barnets synvinkel
Barnen försöker på egen hand förstå detta med skilsmässa. Lilljason, fem år, är mest ledsen och förvirrad. Lillmedea, som kanske är nio, försöker bena ut problemen och sätter igång olika lekar, som att leka självmord eller försöka rymma. Den ende som bryr sig om barnen är barnvakten Hansson, strikt, men ändå ömsint och framförallt vansinnigt rolig.
All denna underbara drastiska humor mitt i allt, jag kan inte minnas att den var så rolig.
Unga Klara har ju ofta valt komplicerade och kontroversiella ämnen till sina pjäser. Självsvält, psykisk sjukdom, självmord. En del av dessa ingredienser återfinns i Medeas Barn. Pjäsen är genial, men ofta när den satts upp, har den ifrågasatts. Och visst skär det i hjärtat när Lilljason och Lillmedea i leken prövar olika metoder att dö på. Fast Pompe och Emma ser inte ett dugg bekymrade ut.
Intervju med Pompe och Emma
Vad tyckte ni om Medeas Barn?
– Hansson var bäst, säger Pompe.
– Ja, han gav sig in i historien och försökte hjälpa barnen. Han sa Skärp er! när föräldrarna bara skrek och inte brydde sig om sina barn, inflikar Emma.
Men till en början var ju Lillmedea ganska dum mot Hansson.
– Men hon bara testade honom ju, för att se vad han gick för. Jag tror att hon kände sig ganska stor och litet mallig just då. Fast egentligen var hon nog ledsen och rädd.
Hur var föräldrarna då?
– Pappan var dum när han ljög för sina barn, säger Pompe, en pappa får inte bara smita iväg som han gjorde.
Du menar när barnen inte ville att han skulle gå och han fintade dem genom att säga att de kunde spela lite fotboll till. Så bara stack han.
– Mmmm.
– Han var elak mot Lilljason när han sparkade en boll jättehårt på honom och sen inte tröstade honom. Pappan var oärlig och mamman var väldigt arg. Jag tyckte att de verkade vara en bra familj tillsammans. De skulle ha fortsatt vara så.
Pratar ni någonsin om skilsmässor?
– Ibland, jag brukar fråga mina kompisar som är skilda, säger Emma, en säger att det är kul att ha två hem, en annan tycker det är hemskt att bo på två ställen. Jag tycker det är svårt att ringa dom, för jag vet aldrig var de är. Och just när man skiljer sig är det jobbigt för man vet inte alls var man kommer att bo. Så är de ledsna.
Hur är föräldrar som bråkar mycket?
– Dom är så barnsliga, säger Emma, och så bråkar dom bara om små löjliga saker. Man önskar att de bara skulle sluta.
Kändes det konstigt att det var vuxna som spelade Lilljason och Lillmedea?
– Det tänkte jag faktiskt inte på, dom var jätte jättebra. Särskilt Lillmedea.
Är det viktigt att spela pjäser för barn som handlar om såna svåra frågor som skilsmässor?
– Ja, det är bra, säger Emma.
– Fast pjäsen var väldigt rolig också, säger Pompe.
– Hansson var jättekul!
Var det att den var rolig som var det bästa med Medeas Barn?
– Mmmmm, säger Pompe.
– Det allra bästa var att man först fick sitta på en plats och sen fick gå in genom en dörr för att se resten av pjäsen, säger Emma, och försjunker ner i läsningen av det programblad hon just fått.
– Här finns det mycket viktigt man kan läsa, säger hon.
Loading ...
