I mockaskor och grälla kostymer intar en solbränd Henrik Schyffert (rosa) och Fredrik Lindström (lila) scenen. Med sig själva som exempel vill de måla upp bilden av privilegierade nyrika, höginkomstintagare i ett land som klarat finanskrisen väl, medelklass som lever i ett slags genvägssamhälle, som försöker göra så lite så möjligt för så mycket som möjligt. Brun utan sol, smal utan träning, karriär utan utbildning, osv.
Självklart tvingas de till tidiga reservationer: vem vill betala 500 spänn för att gå och se två vita män prata om sin egen framgång? Ändå blir frågan hängande i luften. Men inte så mycket för att Schyffert och Lindström försöker svära sig fria.
Om Ljust och fräscht häromåret gick till botten med inredning som självförverkligande, är ämnet för kvällen ekonomi: hur marknaden har ersatt gud som tro, hur vi konsumerar ihjäl oss, hur ingenting är gratis, hur vi brandar oss själva, osv.
I en historiserande filmprolog tas vi med från myskoxar och bärnsten till dagens spekulationssamhälle. Duon hävdar att ingen längre bryr sig om heder, bara om kredd, att vara tillräckligt betrodd för att få verka på kredit. Vi lever i en samtid där vi känner skuld för i princip allt utom att låna pengar. Vi är människor som både ekonomiskt och andligt lever på lånad kredit.
Schyffert ställer frågor. Lindström är den docerande som levererar svar och spekulationer. Det är avspänt, småtrevligt, stundvis kul. Här saknas inte välgörande motivbilder, till exempel när Lindström skämtar om en person som faktiskt uppskattar vaktparaden, apropå att människor annars tagit missnöjet som ett uttryck för högstatus. Men alltför ofta blir det förutsägbart. Det är inte bara sekulariseringen som analysmodell för vår tids förflackning som börjar bli allvarligt sliten.
Jag gillade Fredrik Lindströms Svenskar är också människor på Rival, ännu mer Killinggängets Drömmen om Herrön på Dramaten. Ägd är inte lika lätt att tycka om. Det är för långt mellan skratten, resonemangen blir kvar på ytan och man når alltför sällan fram till de bottenkörda associationer som komikerna vanligen är så bra på. Att Schyffert trollar med champagneflaskor döljer inte den utspädda känslan. Än mindre de tillspetsade, metakommenterade reklamavbrotten – absolut ingen magi.
Halvvägs in i föreställningen försöker en bror duktig i publiken – kanske en mellanchef på ett it-företag som känner sig träffad av medelklasskritiken – att kapa tillställningen och förklara vad reklam faktiskt betyder: upprepning. Även om en ställd Schyffert slår tillbaka väl mot haveristen, skänker det lilla intermezzot ljus över showens problem: upprepning, två begåvade komiker som ropar om och om igen.
Inte ens två lovvärt sjungande barn kan rädda showen i finalnumret, med Schyffert och Lindström på väg till baren för att döva sin konsumtionsångest. Barnen upprepar ju bara samma innehåll som sina föregångare. Det är bilden av en komikerduo på repeat.
Loading ...
