Manga i dockteaterform visar sig funka hur bra som helst. Dels för att Thomas Lundqvist i sina dockor så fint överfört den tecknade mangastilen, med stora ögon, gängliga kroppar och karaktärsdefinierande frisyrer. Dels för att de äventyrliga berättelserna man ofta får i mangaserier lämpar sig bra rent dramaturgiskt.
Att tonträffen blir så rätt har alldeles säkert att göra med att Marionetteatern här samarbetar med mangaexperterna Yokaj Studio.
Meja – i spökjägarnas sal, handlar om en tjej (fint framspelad av Andreas Braula) som just ska genomgå prövningarna för att godkännas som spökjägare. Hennes storasyster Hilda – som ringer och håller koll på Meja, synlig bakom en spegel – är en berömd och framstående spökjägare. Så Meja har en hel del att leva upp till. Till sin hjälp har Meja sin ”crouching hamster, hidden ghost buster”, som kan lokalisera spöken och göra snygga actionflyghopp.
Men trots sin hamstersidekick Chiko gör Meja flera misslyckanden, såväl tekniska som moraliska. Inte minst för att hon blir vän med en spökkille som hon egentligen borde utrota. Å andra sidan lyckas hon med konsten att få lite kärlek att spira över dimensionsgränserna.
Så det är en både psykologiserad och magisk ghostbuster-historia vi får se. Något enkel som berättelse betraktad, men det kompenseras av spännande actioninslag.
Manga är det japanska ordet för tecknade serier, det betyder ungefär slumpmässiga, eller ofrivilliga bilder. Och kanske en ofrivillig, eller iallafall för de minsta barnen rätt läskig bild blir det spöke som projiceras på sidenduk och fladdrar ut mot publiken. Men den snygga och effektfulla estetiken, som betonar sitt serieursprung med några projicerade serierutor i fonden och underhållande seriegimmicks som snark-zätan i luften, passar nog egentligen perfekt för de tweenies (9-12-åringar) som föreställningen vänder sig till. Ja, och för alla andra manganördar också, förstås.
Loading ...
