Melinda Kinnaman

Tre veckor före Dramatenpremiären av Romeo & Julia kliver hon in i det stora öppna scenrummet på Elverket i Stockholm iförd vitt bomullslinne och blå sidenboxershorts. Huller om buller på den stora ramp som fungerar som spelplats ligger produktionens medverkande skådespelare och cirkusartister och stretchar. Regissören Katrine Wiedemann fnissar förtjust åt sin stora gravida mage som hon har spanat in på en videomonitor. Talpedagog, producent, påklädare och annat löst folk är på plats. Klockan är halvelva på förmiddagen, det är dags för repetitionsperiodens första genomdrag och inspicienten meddelar att det inte kommer att finnas tid för lunch.
– Bra, säger Melinda Kinnaman glatt och drar på sig träningsbyxorna.

Amma med stålkrafter
Hon har kommit från Göteborg och filmfestivalen samma morgon. Kvällen före visades Susan Taslimis Hus i helvete som öppningsfilm på biograf Draken och Melinda Kinnaman, som spelar filmens upproriska dotter Minoo, var förstås på plats.
Eventuella spår av trötthet efter den korta nattsömnen är definitivt bortsopade när hon några minuter in i repetitionen hänger uppochned i en trapets i armarna på en muskulös amma med röda flätor. Amman heter Ingela Hinas och före detta rektor på Cirkus Cirkörs pilotutbildning. Det var hon som redan i somras tränade trapets med Melinda Kinnaman i sin stora trädgård på Tynningö för att Dramatens Julia anno 2002 skulle kunna nå de rätta höjderna – i dubbel bemärkelse.
Och det kommer hon att göra – även om mycket är roddigt och åtskilligt går fel under genomdraget. Folk missar repliker och stick, den tekniska personalen har inte riktigt ordning på redskapen. Saknas gör ljus, riktigt ljud, scenografi och kostym. Mitt i allt detta slingrar sig Melinda Kinnaman till synes obesvärat i trapetsen och det är med ett leende på läpparna hon levererar sina repliker.

Klärvoajant gåva
Två dagar efter genomdraget träffar jag den nyblivna trapetskonstnären på stökiga och rökiga kafé Svart Kaffe på Södermalm i Stockholm. Det är Melinda Kinnaman själv som har valt mötesplats och hon tycks vara något av en stammis för hon beställer sin vegetariska macka utan att läsa innantill på menyn.
Det är nära fem år sedan vi möttes över en kopp kaffe och en intervjubandspelare förra gången. Då höll hon på att kliva in i sitt livs hittills viktigaste roll – den som prostituerad heroinist i Lars Noréns Personkrets 3:1 på samma scen där hon nu ska spela Julia. Då drömde hon om att jobba med fysisk teater och var sugen på att filma mer. I dag framstår drömmen smått profetisk. Eller är det bara en ovanligt målmedveten mörkögd trettioåring som sitter framför mig vid det trånga kafébordet?
Melinda Kinnaman skrattar förtjust.
– Gud va bra! Sa jag så? Kanske är det någon tankens kraft som har lett mig hit, fast både Hus i helvete och Romeo & Julia i själva verket kommit till mig utan att jag har jobbat för det. Men om man gör tydligt för sig vad man vill ha så kanske man kan få det. Jag tror mycket på tankens kraft och att vi har en stor kapacitet som vi inte utnyttjar. Även om det där med min andliga sida är någonting som folk nuförtiden mest frågar mig i intervjuer. Det brukar stå i tidningar att jag mediterar, men det gör jag inte. Däremot håller jag på en del med yoga och gillar att tänka kring andliga frågor.

Skådespelare med ansvarskänsla
Som betraktare slogs jag av din professionella attityd under ett i övrigt lätt kaotiskt genomdrag!?
– För mig känns det bäst när jag är väldigt väl förberedd och fylld av det jag ska göra. Men vi har alla olika processer. Andra skådisar kan vara helt oförberedda, men när vi möts på scenen är de öppna och det händer saker. Personligen kommer jag lättast dit om jag är trygg och har jobbat mycket innan.
– Som det är nu är allting i Romeo & Julia väldigt löst. Ingenting är bestämt med mask, kostym eller cirkusredskap. Varje gång vi har repeterat en scen har vi gjort om den. När allt är så har jag en tendens att ta väldigt mycket ansvar. Det är visserligen en bra egenskap, men jag måste också ge mig själv tillåtelse att inte ha full kontroll, att vara krånglig som skådespelare och att krackelera. Min främsta uppgift är ju att göra rollen som Julia och inte att se till att allt fungerar runt omkring.

Julia utan stöd
Att ta ansvar brukar betecknas som ett typiskt kvinnligt drag.
– Ja, jag tror att det är vanligare hos kvinnor. Och det tycker jag är intressant också med Julia. När Romeo blir landsförvisad springer han helt förtvivlad till prästen, som får prata honom till rätta. Julia däremot har ingen som hjälper henne. Hon talar sig själv till rätta. Det är en styrka hon har, men samtidigt kan jag tycka att det är sorgligt att det inte finns någon där för henne.

Teater eller cirkus?
Tycker du att det finns plats för texten mitt i all cirkus och akrobatik?
– Det måste det göra. Just nu känns det som om föreställningen är spektakulär och innehåller otroligt mycket humor, men det måste till något som gör att den bränner till. Jag har funderat på balkongscenen och känner att jag måste ha ett snack med Katrine om den. Jag vill att det ska kännas hur läskigt det är att bli kär. Det finns såna repliker, men vi måste få fram den där osäkerheten mer.
Melinda rabblar snabbt igenom balkongscenens välkända repliker, som om hon vill att de riktigt ska sjunka in i hennes medvetande. Även om hon har blivit imponerande skicklig i trapetsen tycks hon värna om texten. Och någon cirkusprinsessa på heltid blir hon nog aldrig.
– Nej, även om jag tycker att det är fantastiskt kul och blir alldeles förtvivlad när Katrine säger att vi ska stryka någon trapetsscen. Jag har tränat så mycket och vill visa vad jag kan.

Snuddar vid verkligheten
Både Romeo & Julia och Hus i helvete tar upp ett i Sverige brännande aktuellt ämne. De handlar båda om familjer där föräldrarna försöker sätta gränser för sina barns vilja att välja egen partner och väg. Tankarna går naturligtvis till verklighetens Fadime, som nyligen föll offer för sin pappas vrede och frustration över hur hon valde att leva.
– Både pjäsen och filmen handlar om vuxna människor som är fast i sina traditioner. Det är nog därför Romeo & Julia tilltalar en ung publik. Om bara de vuxna hade varit lite mer öppna hade det som händer i pjäsen och det som har hänt i verkligheten inte behövt hända.
– Inför Hus i helvete tog Susan med mig på fester för att träffa iranska och turkiska ungdomar. Då träffade jag ett ungt par där mannen var från Iran och tjejen från Turkiet. Hon kunde inte berätta för sin familj att hon var tillsammans med en iransk man, så de två planerade att fly till USA.
– Även i min egen familjesituation har jag ibland känt mig missförstådd, känt att föräldrarna är mer upptagna av sin egen besvikelse än att de ser och stöder mig, berättar Melinda Kinnaman och syftar på separationen från Lasse Demian förra våren.
– ”Så häftig lycka får ett häftigt slut. Snart förbränns den kärlek som man tror är utan gräns”. Melinda Kinnaman återger prästens ord i Romeo och Julias bröllopsscen.
– Den scenen berör mig jättemycket. Jag blir ledsen för att jag har stått där och blivit gift en gång, men inte är det längre. När Romeo sedan i dödsscenen säger ”Nu stannar jag hos dig för alltid” blir jag också ledsen. I och med att jag är nyseparerad tror jag just nu inte att någon romantisk kärlek varar för evigt.

Framtidsdröm med dans
Din förra profetia om framtiden slog in. Vad har du för drömmar i dag?
– Jag skulle gärna jobba med Susan Taslimi på scenen. Så vill jag väldigt gärna jobba med skådespelare från andra kulturer, kanske från Mellanöstern eller Afrika. Någon Hollywooddröm har jag inte. Däremot skulle jag tycka att det vore jättespännande att jobba med teater i England. Jag har en agent i London. Så vill jag fortsätta att utforska det kroppsliga, men kanske mer åt danshållet än cirkus. Ja, nu blir det väl så!!