Ett tält, ett par skelett, en leksakssynt och ett mixerbord, några stolar, lite skräp och ett antal tygskynken med Playboykaniner. Det är en minimalistisk scenbild. För att vara en uppsättning av skådespelaren, regissören och dramatikern Stina Kajaso, vill säga.
Hennes sedvanliga myllrande gosedjurshav gömmer sig dock inne i tältet ska det visa sig, även om det inte är på långa vägar lika maximalistiskt som i tidigare verk. Även spelet och rörelserna är mer nertonade än i exempelvis Knif från 2008 och Das Boot som förra året gästspelade på samma scen. Men det är inte det i sig som gör att Grizzly Man II inte är en riktigt lika stark uppsättning som de två tidigare.
Problemen är en trevande lång startsträcka innan föreställningen tar fart, och stundtals en alltför intern jargong – det krävs nog till exempel att publiken har sett den tyska regissören Werner Herzogs dokumentärfilm Grizzly Man från 2005 för att de ska förstå huvudreferensen i denna ”uppföljare”. Nu redovisar i och för sig titeln just detta krav, och en del av Kajasos medryckande estetik är visserligen att hon absolut inte leder sin publik snällt vid handen (snarar biter i den om hon har lust).
Men framför allt är det djupet och mörkret bakom denna härjande antiteater som jag vill ha mer av. För det finns diskussioner där bakom gliporna i tältduken, mellan kostymbytena från björndräkt till baddräkt.
Hennes Grizzly Man-version (”det här är tvåan, så jag kan göra vad jag vill”) rör sig i det symboliska i Herzogs berättelse om björnentusiasten Timothy Treadwell och hans flickvän Amy Huguenard som tragiskt dödades av en grizzlybjörn år 2003, och binder på osannolikt vis samman det med artisten Justin Bieber och en tanke om uppslukande kändisskap. Besatthet, helt enkelt.
Dessutom tankar om vad natur är, kolonialism, föreställningar om vad det är att vara kvinna (och vem var egentligen Amy Huguenard?). Hon gör feministiska fotspår när hon iförd leopardleggings och skelettstrumpor trampar runt i berättelser, symboler och sceniska infall (såsom underbar falsksång, passusar om Lars Norén eller filmen Avatar).
Invändningarna till trots: Grizzly Man II är aldrig tråkig eller ointressant. Stina Kajaso visar återigen att hon är en utmanande underhållare, drottning över sin collagiga ljudbild styrd från en neongrön mobiltelefon och sin till synes på måfå droppade, fast minutiöst utplacerade, rekvisita. Föreställningen är Kajasos examensprojekt från Teaterhögskolan i Malmö, och jag ser fram emot att få fortsätta följa henne och hennes sceniska världar.
Loading ...
