I fredags var det urpremiärdags för Åke Catos Nobelpristagaren. Själva storyn är dock inte ny för den litteraturintresserade, Åke Catos roman med samma namn kom ut redan 1989. ”Jag erkänner. Det är mitt fel.” skriver skådespelaren Andreas T Olsson i programbladet. Det var när han för några år sedan stiftade bekantskap med Åke Cato som han fick upp ögonen för romanen. Sedan lämnade den honom ingen ro förrän Cato lovade att skriva ett teatermanus på den. Och på den vägen är det.
En vanlig tjänsteman på Västtrafiks kontor får en morgon veta att han kommer att tilldelas nästa Nobelpris i litteratur. Självaste Horace Engdahl har ringt upp! Vår hjälte blir smickrad och stolt men konfunderad: han har ju aldrig skrivit en enda rad i hela sitt liv? En febril verksamhet bryter ut: han kanske hinner skriva en roman tills det är dags att ta emot priset? Eller går det att lösa på ett annat sätt? Hur ska hans nya liv bli med den stora förändring som prismottagandet innebär?
Andreas T Olsson utför en beundransvärd prestation i den sjuttio minuter långa monologen som tar en skådespelares hela register av sinnesstämningar och röstnyanser i anspråk. Det blir en berg- och dalbana mellan högmod och missmod. Språket är lättsamt, med många kvicka vändningar i bästa revystil.
Mellan den ensamme skådespelaren och åskådarna löper redan från början en osynlig tråd som gör publiken till en viktig motpart i spelet. Och publiken är med! Detta räknar jag till regins förtjänst – en lyckad debut för Cilla Jelf.
Scenografin (Johanna Ernst) är enkel. Ett stökigt ungkarlsrum vars enkelhet helt naturalistiskt återspeglar hjältens vardagsliv som står i bjärt kontrast till den tänkta utmärkelsen.
Vår presumtive Nobelpristagare vill i panik försöka hinna skriva en bok. I sina tankar har han många ”börjor” och ”slutor” färdiga. (Det är bara ”fortsättor” han har problem med.)
Jag har heller inga problem med en sluta för min text: gå och se föreställningen. Och mycket nöje!
Loading ...
