Det har hunnit gå många år sedan dans- och teaterfestivalen i Göteborg kunde kosta på allmänheten häpnadsväckande nycirkusnummer på stan. Och självklart kan det fungera ändå. Det finns inget likhetstecken mellan storslagna gester och kvalitet. Men med åren har festivalen fått svårare att hitta den nya publik som man inom scenkonsten så ofta söker. En delförklaring är just att man fått slopa extravaganserna.
Det är så klart mycket begärt att kräva spektakulära akter i folkvimlet med tanke på att de praktiska förutsättnignarna ändrats. Budget är magrare och arrangemanget har gått från biennal till årligt, med speltid i stressiga maj i stället för lediga augusti. Varannat år ska den enligt uppgift vara kontemplativ med fokus på process, och vartannat mer utåtriktad som i fornstora dar.
2013 är ett process-år med många seminarier för scenkonstproffs. Inget fel i det, egentligen, men för oss som följt festivalen längre känns det lite avigt att en större publik knappt har chansen att komma till. De få föreställnignar som givits under veckan har varit svåra att få biljetter till. Synd, med tanke på det varierande och spännande innehållet.
För den dansintresserade var Doris Uhlich festivalens höjdpunkt, med underbara Come Back på Atalante. Fem före detta klassiska dansare med bakgrund i ansedda tyska kompanier, i en generös, intuitiv berättelse om yrkeslivet på scen. En dryg timmes humoristiska vemodiga betraktelser och problematisering av det klassiska ideal som reproduceras på ansedda dansscener världen över.
I ett sammanhang som en festival, där alla former och uttryck har en självklart plats, lär ingen känna sig ”skyldig”. Men det omvittnade faktum att dansare i generation efter generation upplever sig förbrukade med åldern säger något. Det är ljuvligt att se några av dessa, fortfarande gudabenådade dansare, liksom tackla tillbaka, med hjärtlig kraft. Koreografin är smartare än det mesta, med geniala passager, som trion ”småsvanar” i den där berömda stegsekvensen – utförd på mage utan musik. Mycket bra, inte minst tack vare den lilla ensemblens varma kontakt med publiken.
Man skulle som sagt kunna beskriva årets festivalupplaga selektiv, men generös när det väl bjuds. Det främsta exempelt på dramatisk extravagans är så klart Nature Theater of Oklahoma, som i torsdags gästade Backa Teater med sin maratonföreställning tillika berättelsen om en kvinnas liv. Publiken fick sig inte bara en världsunika performance utan också amerikansk barbacue och dito glass till livs. Det numera världskända kompaniet från Manhattan sålde slut på ett kick, och hade bara ett speltillfälle. Med risk för att låta tjatig, så var det företrädelsevis teatervan publik som letade sig till Lindholmen.
Det festivalprojekt som lyckas kommunicera bäst bortom teaterramarna måste vara Göteborgsoperans 37˚/Suburbia. Ett antal dansare har åkt till förorten Bergsjön och jobbat fram personliga installationer i skyltfönster, källarlokaler, lägenheter och på gräsmattor. Ett pärlband korta och tillgängliga verk på oväntade ställen, i flera fall möjliga att se utan biljett. Det man hade önskat vore fler speldagar, eftersom även dessa biljetter gick till festivalbesökare. Förhoppningsvis återupptar Göteborgsoperan tråden så att många bergsjöbor får ta del av levande skyltdockor, surrealistiskt sjungande kvinnor i badkar och improvisation i kyrkan.
Ja, Göteborgs dans- och teaterfestival håller sammanfattningsvis stilen, men drar i åt ett smalare håll. Och även om man uttalat att detta är meningen, så är risken att man bygger trösklar inför nästa år. Den bredare publiken har knappast hörsammat att fokus hoppar från år till år, och riskerar därför att uppfatta festivalen som branschtillställning. Det vore väldigt synd på en fortfarande stark och relevant institution.
Loading ...
