Göteborgsoperan har flyttat Läderlappen från 1800-talets Wien till 1960-talets Göteborg. Huvudpersonen baron Eisenstein, här omdöpt till tandläkare Järnesten, ska sitta av ett tiodagars straff för att ha smädat en trafikvakt. Men före fängelset hinner han smita iväg på kändisfest för att försöka ragga upp ”unga, villiga och billiga” flickor. Där råkar han stöta ihop med sin fru och sitt hembiträde som båda klätt ut sig.
Den nyskrivna texten är osedvanligt tramsig och plump, med skämt som att ”lapplisor borde bo i Lappland” och antydningar om att huvudpersonen kommer att bli våldtagen i fängelset. Det ingår också en lång rad reklamtexter för Volvo, inklusive en riktig bil som körs in på scenen. (Volvo är en av Göteborgsoperans huvudsponsorer.)
Uppsättningen genomsyras av en deprimerande människosyn, kvinnorna är manipulativa och utseendefixerade och männen tonårsflåsiga flickjägare. Ingen av dem verkar kunna njuta av livet. Kanske är det därför föreställningen, trots allt prat om erotik, blir så påfallande osexig.
Undantagen är Göteborgsoperans orkester, som står för det sensuella. Under Stefan Klingeles ledning smeker den fram spänstigt böljande valser. Och Marianne Mörk som är en riktig komedienn med tajmingen i kroppen som barsk häkteskonstapel. Också Karolina Blixt som rysk dandy utgör en behaglig vilopunkt med kraftfull värdighet i både röst och gestalt.
Sångarna håller i allmänhet god kvalitet vokalt, många har den för operetten passande höga briljansen i klangen, även om det ibland slår över i det nasala. Eir Inderhaugs kvittrande hembiträde gör sina koloraturer med glans.
Men dessa ljuspunkter förändrar inte helhetsintrycket. Liksom med Suzanne Ostens omdebatterade feministiska version av Glada änkan i höstas får jag här en känsla av att denna operett sätts upp av människor som inte tycker om genren.
Det sägs ju att en bra operett ska kännas som sprudlande champagne. I så fall påminner Läderlappen mer om avslagen mellanöl, kanske med en gammal fimp flytandes någonstans i flaskan.
Jag väntar med spänning på att någon som har en kärlek till den här konstformen ska återupprätta den i Sverige. Om inte så är det kanske dags att låta den vila i frid i fortsättningen.
Loading ...
