Det är då som det stora vemodet rullar in. Ted Ströms gråkalla Sverigeskildring i låten Vintersaga beskriver vad som händer en bit in i Bob Hunds framträdande på Malmö opera. Christoffer Dominiques och Martin Gjerstads nya orkesterarrangemang lyfter fram och förlänger det som nog alltid har varit bandets kärnkvalitet: den enorma melankoli som väller upp runt omkring sångaren Tomas Öbergs formuleringsvidgande texter och hans clownaktiga försök att slå den ifrån sig.
Med Malmö operaorkesters allt som oftast antydande och återhållna – men likafullt melodiska – klangbädd som underlag kämpar en värdigt salongsfähig Öberg (kanske känner han husets klassiska tyngd) förgäves. Bortom det sedvanligt voluminösa rocklarmet verkar han kapitulera inför Bob Hunds essens. Och det är en vacker förlust – med en basal existentiell ton som ringer långt efter konsertens slut. Uppbyggnaden av det här stämningsläget kulminerar i det lika naiva som hjärtskärande omkvädet i rekviet Åh döds!, som släpptes som singel i fjol: ” Åh döden, hör min fråga: Kan du spara dom som vi tycker om ännu ett år?”
Inför en av Bob Hunds slutsålda spelningar under det intensiva året 1995, den här gången på Mejeriet i Lund, värmde jag upp med skivvändande. Från min plats i dj-båset kunde jag sedan blicka ut över den tättstående publiken där Tomas Öberg flöt fram på deras händer. På operan blir det ingen crowd surfing, men det anarkistiska bubblar fram när han puttar undan ett par axlar och ställer sig på första bänkradens armstöd, när han trär bandets ikoniska trafikkon över huvudet på en i publiken och tvingar honom att agera mickstativ, eller när han redan innan första sångnumret begär en stående ovation.
Opera är en slags totalkonst, och i Bob Hunds tolkning involveras alla delar av Malmö opera. I foajén säljs Bob Hund-öl, -vin, -korv, -chips, -dammsugare och -mjölk, Öberg hjälper själv till att servera under middagen (med Bob Hund-tallrikar) som föregår konserten, hela serveringsstyrkan bjuds upp på scenen under applådtacket och självklart är vi i publiken också med och skapar operan. Vilket inte hindrar att Öberg skäller ut oss: ”Ni sitter hela tiden och glor på mobilskärmarna med ert RESPONSBEHOV, därför ska jag nu gå runt och hälsa på er alla – sedan kan ni dra åt helvete!” Detta säger han inför den sista, instrumentala låten Den ensamme sjömannens födelsedag. Med andra ord ännu en melankolisk markör.
Om vi backar tillbaka, så börjar konserten med att dirigenten Jonas Nydesjö (medvetet) dröjer ovanligt länge med att inta pulten. Två instrumentala stycken spelas innan bandet – Jonas Jonasson på klaviatur, Conny Nimmersjö på gitarr, Johnny Essing på gitarr, Mats Hellquist på bas, Christian Gabel på trummor – intar sina positioner i orkestern. Stämningen är lite stillastående, och de statiska videoprojektionerna gör inte mycket väsen av sig. Tomas Öberg gör i princip inte mycket mer än att vanka fram och tillbaka längs scenkanten i sin ögonmask och då och då avfyra outgrundliga leenden. Efter ett tag kompletteras hans utstyrsel med en fjäderskrudad huvudbonad ur operans kostymförråd.
I programförklaringen heter det att Bob Hund dör på slutet. Och visst dör de, men bara för att snabbt återuppstå. Efter nämnda rekviem inträder en gestalt i svart kåpa och visar ut bandmedlemmarna från scenen och livet. Till videoskärmens bombkrevader och blixtnedslag genomgår de dock en metamorfos, och något molokna, iförda djurdräkter, lommar de in och sjunger och spelar ”festen är över, festen är över oss, allting är över, men festen är över oss”. Och lämnar oss alltså sedan med den ensamme sjömannen som sällskap.
Den sorgliga bärkraften i allt detta är Bob Hunds största bedrift.
Loading ...
