Den lilla scenen på Reginateaterns övervåning gör verkligen skäl för namnet, och själva scenutrymmet i den här uppsättningen är minimalt. En liten hög av staplad gymnastiksalsbråte – bandyklubbor, pingpongnät och plintar i en minivariant av skolgympaleken ”skeppsbrott” – utgör rummets mittpunkt, tajt omringad av publikens stolar i två täta cirklar.
Den där spänningen som kan uppstå när vi alla sitter så nära att vi tydligt ser varandras ansikten omhuldas och utnyttjas väl i Teater C:s Avslutningen. Vi blir klasskamraterna som ser men inte säger något, lärarna och föräldrarna som inte kan eller vill se.
För denna lilla sociala thriller, med både oväntad knorr och dito tragik på slutet, utspelar sig i ett redskapsförråd på den där förfärliga högstadietiden som ingen vill tillbaka till. Och som många längtar ut ur. En tid av illamående och ilska, mobbning och mental växtvärk.
I denna monolog med insprängda citat hörs huvudpersonen Daniel som fått nog, mobbaren Simon, tjejerna och brickorna i spelet Stina och Linnea, och Daniels pappa, mjukt dalmålstalande kurator och ”konfliktlösarhippie”.
Det gäller att hålla koll på röst och tempus i Dag Thelanders manus, som bitvis bär på för mycket information – ett intensivt händelseförlopp ska återblicksberättas i text – och som måste framföras koncentrerat och stenhårt närvarande för att bli mer än en speedad och våldsam Bullens brevfilm. Sam Kessel gör det med anmärkningsvärd frenesi och fantasi.
Med sitt ämnesval, sin aktualitet, enkelhet och närhet får man anta att pjäsen skulle göra sig utmärkt som skolföreställning. Och nog kan man också anta att Avslutningen bara är början på det vi kommer att se av Teater C, och av Kessel.
Loading ...
