Märkligt nog sker biennalens mest provokativa uttalande på någonting så till synes ordningsamt och städat som programpunkten Är kvalitet ett (köns)neutralt begrepp?, en föreläsnings- och debattpunkt med Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet som tillsattes av regeringen i mars förra året (se notis i nummer »)
Med uttrycket ”mer fitta på teatern” vill Daniela Kullman understryka att det enda svar man kan ge på seminariets rubrikfråga är: ”Nej, kvalitet är inte ett könsneutralt begrepp”, så ve er, snusksurfare på nätet som nu har hamnat på vår kulturfina teatersajt för att ni använde ordet ”fitta” som sökord. För nu talar vi om konst. Och inte vilken konst som helst, utan jämställd konst utan patriarkala hierarkier. Konst som givetvis inte kan lagstiftas om innehållsligt (hur skulle det se ut om alla beordrades målas som Peter Dahl i ett helt år?) men däremot dess maktstrukturer.
Om vi börjar med jämställdhet beträffande kön: varför är då kvinnosynen så sällsynt konservativ på teatern där situationen borde vara den motsatta?
”Herregud, vi leker ju med roller. Det är vårt jobb, så varför skulle inte män likaväl kunna spela kvinnor på teatrarna och kvinnor män?”, som en man i publiken uttryckte det under seminariet apropå frågan om män och kvinnor ska kvoteras in på teaterskolorna och i ensemblerna för att provocera fram en könslig jämställdhet.
Men självklart är kvinnosynen mer föråldrad inom teatervärlden än i verkligheten. Logiken är ju glasklar men ful att säga. Ända sedan Greta Garbo och Ingrid Bergman tid är det ju av tradition snygga (enligt normen) kvinnor som söker sig till teatern och ganska ofta snygga kvinnor som kommer in på teaterhögskolorna, inte sällan valda av pilska män som dras till snygga kvinnor. För pilska män är ju i sin tur inte dummare än att de söker sig till teaterns maktposter för att därmed kunna styra över dessa snygga kvinnor… Eller för att uttrycka det med författaren P O Enqvists ord under seminariet Burträsk eller Bombay i Skellefteå på fredagen apropå skillnaden mellan att skriva skönlitteratur och dramatik: ”Det underbara med teatern är att få se sin pjäs uppsatt och själv sitter man bara där i salongen under repetitionerna också kommer det kanske fram skådespelerskor och frågar om hur man har tänkt med den eller den repliken”.
Jag menar, varför är man förvånad?
I jämlikhetens namn: ”Ska vi ha lesbiska på scen? Räcker det inte med att vi har kvinnor på scen?” Dramatikern Gertrud Larsson, provocerar snäppet längre än Daniela Kullman genom att i sitt anförande efterlysa mer lesbisk teater på scenerna och avfärdar Dramatens kyska försök med Birgitta Englins iscensättning av Boston Marriage för ett par år sedan som ett alltför svagt uttryck med lite avslaget kindpussande (läs hela anförandet som PDF till vänster om artikeln).
Största insikten under föreläsningen/debatten som ville ifrågasätta om kvalitet är ett absolut begrepp, om det kan stå fritt från föreställningar om kön, sexualitet, etnicitet och klass, gav ändå teaterkritikern Ylva Gislén som surfat sig fram till kvalitetsfakta som att ordet ”demon” i teaterrecensioner hittills enbart har förekommit i samband med manliga regissörers uppsättningar.
Själv funderar jag på om man inte skulle instifta ett slags belöningssystem där teatrar som har en allomfattande jämställdhet på agendan får mer statsbidrag än övriga teatrar. Med tanke på att scenkonsten ligger skrämmande långt efter andra verksamheter i frågan, så kanske det är den enda radikala utvägen. Ju mer snack, ju mindre verkstad liksom. Och som Johan Hilton redan har konstaterat här i Nummer, nu har det väl snackats nog?
Apropå förtryckta grupper inom scenkonsten: en annan sak jag lärde mig under festivalen är att jag inte finns. Eller mina medarbetare på tidningen, d v s teaterkritiker under 40 år som är verksamma inom annan media än DN och SvD.
Det är regissören Anders Paulin som mycket riktigt påpekar att om vi ska komma till en förnyelse inom teatern, så måste inte minst teaterjournalistiken förnya sig, exempelvis genom att släppa fram nya, yngre recensenter, ett spår som uppstod under debatten med metarubriken Debatt om debatten med hänvisning till den debatt som just Paulin drog igång förra sommaren med sin DN-artikel Teater – ett kloster för en döende kultur?.
Kanske borde även Anders Paulin förnya sina läsvanor och inte, i likhet med många andra teateraktörer, stirra sig blind på DN och SvD? Hallå, alla recensenter har inte sett Ingmar Bergmans uppsättning av Måsen på Dramaten 1961 och använder den som enda statusreferens och måttstock ihop med ordet ”demon”. Det finns annan media med skribenter som knappt var födda när Teater Galeasen startade (1983) och som inte nödvändigtvis har traumatiska minnen från plakatteaterns era eller i varje klassisk uppsättning måste minnas femton bättre.
Förutom Nummer.se har vi exempelvis Nya Scen och teaterskribenter i av teaterutövarna utklassade, ytliga tidningar som Nöjesguiden. På Nummer är exempelvis över hälften av frilansskribenterna runt 25 – 30 år, skribenter med inte bara teatervetenskap i kunskapsbagaget, utan till skillnad från många av sina föregångare också en journalistutbildning. Men om de ska få någon legitimitet i teaterlivet, så måste också teatern erkänna dem och gå ner från sina höga hästar. För om teatern vill förnya sig måste den också släppa in utomstående aktörer, exempelvis teaterskribenter med ett kritiskt journalistöga på scenkonsten. Det är teatern fortfarande ovillig att göra. Under just Debatt om debatten bemöttes samhällsvetaren Lars Göran Karlsson flera gånger med skepsis i form av djupa, teatrala suckar och himlande med ögonen, när han i teoretiska termer försökte komma med sitt utifrånperspektiv på teatern.
Med lika mycket skepsis bemöttes Ekonomie doktor Emma Stenström från Handelshögskolan när hon ville ge oss ett företagsekonomiskt perspektiv och skämtsamt frågade om vi hade läst Dagens Industri på morgonen. (Teatrala skratt) Nej, men jösses. Inte ska konstnärer hänga med i det världsekonomiska läget. Så befängt!
Ibland är teatervärlden skrämmande introvert och ändå vill den så gärna vara i bräschen för samhällskritiken. Kanske har Daniela Kullman rätt. Om något ska hända, så det behövs lite mer fi..a (med knuff) på teatern.
Loading ...
