Mer förförare än drinkare

Bellman var ju som bekant inte bara musiker, utan även en scenkonstnär av stora mått som framförde sina texter på de mest teatrala sätt.

När Bellman var mycket ung, närapå ett barn, söp han sig full hos en granne och fick sova ruset av sig i sin mors knä.

Trots att Stålmarcks bok bär undertiteln i verkligheten är den full av anektdoter som ligger helt i linje med myten om Bellman. Vissa personer tenderar att bli så berömda att det nästan känns som om de aldrig har funnits. Bellman och Strindberg är sådana, och Ingmar Bergman kommer förmodligen att bli det. Det är som om eftervärlden, när den väl bestämt sig för en oförblommerad hyllning avpersonifierar kultfiguren, gör honom till ett sagoväsen. Detta har Bellman i allra högsta grad råkat ut för. Han har ju till och med blivit huvudfigur i en mängd barnsliga, roliga historier. Och Torkel Stålmarcks Bellman har tagit formen av en förförare snarare än en drinkare.

En underlig stämning uppstår vid läsningen av Stålmarcks bok på grund av att Bellman bara ringas in av de som figurerade runt honom. Kellgren, Leopold och Sergel stiger fram ur historien, medan Bellman bara talar genom sina egna verser. Vi vet att Bellman var en stor artist, en estradör och ögonblickskonstnär. Dessutom kunde han imitera de flesta instrument. Men vem Bellman egentligen var får man fortfarande inget svar på. Stålmarck lyfter dock fram sjuttonhundratalets verklighet som för en skald bestod, precis som idag, av att mingla, känna rätt människor och få bra kritik av de viktiga personerna. Enda skillnaden var väl att man på den tiden även var tvungen att fjäska för kungen. Här skymtar klassresan som Bellman försökte men aldrig riktigt lyckades företa: borgarpojken fick endast vistas bland aristokratin som en sorts lustigkurre. Han gifte sig en smula under sitt stånd, med en köpmansdotter, hamnade i konstnärseliten med vännerna kring Sergel och dog skuldsatt för att han inte fick någon hjälp av sina förmögna bekanta.