Det ligger en död man i en soffa. Hans båda barn är på plats och försöker mitt i sorgen reda ut såväl sina trasiga uppväxtår i faderns skugga som sina dåligt fungerande relationer och alltmer obefintliga karriärer. Tre kvinnor med olika förhållanden till den döde blandar sig i handlingen och spetsar historien med nya perspektiv på vem mannen egentligen var. Också den döde får komma till tals i retrospektiv form.
Vanligtvis brukar jag inte inleda mina recensioner med ett referat av handlingen. Men här finner jag faktiskt ingen annan väg. Efter en helkväll på Folkteatern känner jag mig ganska tom på övriga intryck.
Texten är bra. Levande, närgånget och naturligtvis med ett stort intresse för mänskliga relationer målar Björn Runge med både grova och fina penseldrag på ett sätt som fångar mig om så bara för ett ögonblick här och där. Ögonblick kan dock räcka långt. Men det som sedan gestaltas på scen lyckas bara göra mig ytligt intresserad. Sanna Hultmans regi är genomtänkt och säker, men kanske just alltför säker. Karaktärerna skulle kunna ha skänkts något mer tillspetsade och oväntade drag för att göras mer intressanta. Det texten lyckas med att framställa, tonas ner istället för att förstärkas.
Särskilt kunde syskonparet Krister och Karin ( Jonas Sjöqvist och Helén Söderqvist) ha utvecklats betydligt, även om bägge tappert kämpar på med sina porträtt och gnistrar till då och då. Kristin Falksten, praktikant från scenskolan, är den som lyckas bäst, som den mångbottnade Jasmine. Hennes magdans med svarta änglavingar på ryggen är såväl vacker som sorglig. Kim Lantz gör den före detta komikern himself, Allan. En människa så uppfylld av sig själv att han inte ens inför döden verkar kunna känna ödmjukhet inför det liv han levt. Lantz insats är bra, men lämnar inte heller den något större avtryck.
Lisa Hjerténs scenrum andas svenskt femtio- och sextiotal med väl insuttna teakmöbler och brunmurriga medaljongtapeter. En snygg detalj i rummet är de ställen där tavlor en gång suttit och lämnat solavtryck i tapeten.
Mordet på en fd komiker är en hyfsat bra pjäs med flera lovande karaktärer. På Folkteatern kunde den ha blivit till intressant scenkonst om bara svängarna hade tagits ut lite mer. Den här uppsättningen får mig faktiskt mest att undra hur det hela hade sett ut som film.
Loading ...
