För att få gifta sig med sin fästmö Agathe måste Max först vinna en skyttetävling. Detta absurda mandomsprov i Friskytten har Folkoperan tagit fasta på, och fördjupat sig i temat manlighet. Man kan testa sin manlighet på deras webbplats och i programbladet finns roliga texter om hur det är att vara en man.
Allt detta verkar väldigt spännande och ger löfte om en nyskapande uppsättning, men när ridån går upp ser jag bara – en vanlig operaföreställning. Den innehåller visserligen traditionella könsroller, men det gör också i stort sett alla andra operor i historien. Ibland skruvas handlingen till så att en oväntad ironi glimtar fram, men det är alltför sällan.
Resultatet ger ett rörigt intryck. Kanske hade föreställningen tjänat på att flyttas närmare nutid? De ironiska blinkningarna försvinner här bland krinoliner och frackar. Det är svårt att veta vad som ska vara allvar och vad som är skämt i en miljö så långt från vår.
Föreställningens energicentrum är Emma Vetter i Jenny Linds och Birgit Nilssons gamla paradroll Agathe. Hon har ett lugn i både kropp och röst som är trollbindande. Hon visar också sin komiska talang när Agathes vardagshysteri spritter till mitt i hennes väluppfostrade behärskning. En tavla som ramlar ner eller fotsteg på avstånd är tillräckligt för att Agathe ska arbeta sig upp till ett nervöst sammanbrott.
Friskytten är ett centralverk i den tyska romantiken och här frossar man i skräck och gotik. Dimmor och mystiska ljusfenomen ruvar över scenen och sångarna är snyggt spöklika med rufsiga hår och sot under ögonen.
Orkestern sitter gömd under golvet vilket ger ett dämpat ljud och gör att man inte riktigt sveps med av musiken. Effekten blir ett slags operakaraoke, där sångarna verkar sjunga ensamma i rummet.
Det finns flera roliga detaljer där föreställningen på ett respektlöst sätt driver med operans pretentiösa grundton. Det tvetydiga slutet är riktigt bra. Men tyvärr är ironin inte tillräckligt genomförd för att det ska bli riktigt intressant.