Dags för den tredje och sista versionen av Eric-Emmanuel Schmitts Petites crimes conjugaux att få sin premiär denna höst. Men när jag ser Smålands Musik och Teaters uppsättning undrar jag först om det är samma pjäs som jag tidigare sett med Helsingborgs Stadsteater/Riksteatern.
Annorlunda översättning, ensemble, regi, bearbetning och scenbild: tänk att samma stycke kan bli så olika, trots att det är skäligen enkel naturalism i grund och botten. Jag borde kanske inte ens jämföra, men det är svårt att låta bli.
Patrik Frankes regi placerar aktörerna framme vid rampen, ljussättningen är platt, rakt på och avslöjande. Detta är tittskåpsteater där ingen och ingenting döljs i skuggorna.
Det är intressant hur man sceniskt redovisar de tavlor som hustrun har målat men som hon försöker inbilla maken är hans. I Helsingborgsversionen står de undanställda i ett hörn och hustrun tar fram dem och förevisar. I Jönköpingsversionen hänger de fullt synliga för publiken på fondväggen.
Med tanke på länsteaterns uppdrag, att spela på små orter i små lokaler, är det säkert rimliga konstnärliga val man har gjort. Spelet är betydligt mera utlevande teatralt, men därmed blir karaktärerna faktiskt också mera sympatiska. De är helt enkelt mera rörande och vädjande vanliga.
Med andra ord är det lättare att identifiera sig med Lars Väringers och Åsa Arhammars lite lufsiga kärlekspar, än med Göran Stangertz och Kajsa Ernst blixtrande briljans. Väringers rollgestaltning är inte lika spetsig som Stangertz, Arhammars betydligt mera mjuk och vilsen än Ernsts. (När jag läser recensionerna från Dramatens version får jag en känsla av att man där valt ytterligare en annorlunda form av teatralitet, mera stiliserad och ironisk).
Betoningen ligger också mera på kärleken som sådan, relationens förtvivlade känslomässiga maktkamp, än på den elaka leken med minnesförlust och frågan om vem som försökt döda vem.
Det låter även som om översättningen är mera verserad, inte lika effektivt talspråklig, men därmed avslöjar den också grundtextens brister på ett för dramatikern mera generande sätt. Eric-Emmanuel Schmitt är samtidsdramatikens motsvarighet till Paulo Coelho: det verkar så ambitiöst och intellektuellt till en början, men till sist är det bara luft.
Loading ...
