Mera är norska dramatikern Maria Tryti Vennerøds debutverk från 2002. Det visades första gången utanför Norge på Dans- och teaterfestivalen i Göteborg i år och återkommer nu för en kortare spelperiod på Pustervik.
Vi möter två vänner, Ida och Benedikte (Lisa Dillan och Elisabeth Holmertz), som leker suicidala lekar vid vattnet. Det hela urartar och Benedikte dör. Ida anklagas för mord. Själva stommen i föreställningen blir så förhören med den anklagade.
Denna historia framförs delvis med korta stackatoartade repliker och delvis i slow motion. Ömsom med viskningar och väsanden, och ömsom med rop som upprepas gång efter annan. Ensemblens kroppar jobbar i takt och otakt med rösterna, ryckigt och asymmetriskt.
Runt förhöret kretsar två berättarkaraktärer, journalister, gestaltade av Erik S Dæhlin och Tora Ferner Lange, som använder mikrofon och megafon som hjälpmedel. De yttrar frasen ”Fan vad du ser bra ut” på en mängd olika sätt och kallar sig storymakers och gloryfakers.
Men det som kunde ha varit kul satir blir rent av parodiskt – jag får känslan av att sitta och beskåda en krogshow som driver med själva teaterkonsten. Och det är långt ifrån roligt.
Enda ljusglimten är Dillans och Holmertz mer renodlade sångnummer, känsligt framförda om försoning och välsignelse.
Charlie Åström står för ljusdesignen, som är betydligt mer nedtonad än i hans egna produktioner: två starka riktade spotlights på var sida om scenen understryker förhörsstämningen och sticker obehagligt i ögonen. Råger Johanssons scenografi går i gulblått och utgörs främst av förhörsrummet, ett bord och tre stolar. En kaffetermos sitter fixerad i väggen och vid sidan av glimmar en pissoar i blankt stål.
Som en kommentar till psykvårdens nedbrytning och förfall och en spegling av ett samhälle som ständigt söker sina skurkar är Mera visserligen inne på ett relevant spår. Behovet av att finna den skyldige och utkräva straff verkar ju aldrig ha varit starkare än idag – och efter att erkännandet har tvingats fram ur Ida firar såväl polis som kriminalreportrar i kulörta hattar sin seger.
Men scenframställningen av denna kommentar blir aldrig intressant, enbart krystad. Bakom röstexperimentet gömmer sig något, men det skyms av den alltför pretentiösa och oartikulerade formen.
Loading ...
