Även om det inte går att undvika att många hårt (kropps)arbetande dansare på grund av skador och förslitningar tvingas sluta i förtid finns det ingen orsak att dra ett streck över dansares karriärer bara för att de passerat fyrtio. Det är också ett logiskt felslut att tro att dansare inte har något att ge för att de inte längre kan genomföra alla de fysiskt krävande rörelser de behärskade när de var tjugofem.
Dans är mycket mer än fysiska trix. Dans är uttryck, fysisk kommunikation, fina detaljer och konstnärsskap – kort sagt allt sådant som bara blir bättre med tiden. Och som kräver tid för att kunna utvecklas. Det säger sig självt att en tjugoåring inte kan ha samma djup som en fyrtioåring. Därför är det viktigt är att det finns många olika kroppar, inte bara kroppar i 20- 30-årsåldern, om dansen som konstform skall uppnå full mognad.
Många legendariska rolltolkningar har också därför gjorts av dansare som kunnat vara föräldrar åt sina rollkaraktärer.
Under Margaretha Åsbergs nio kvällar i mars på Moderna Dansteatern framfördes en idé om att grunda ett kompani för äldre samtida koreografi. Men jag tycker att man istället borde grunda ett kompani för äldre dansare – ”vintage dancers”. De här dansarna är verkligen ”vintage”, mogna och komplexa som årgångsvin – och de är vinnarna de som överlevt fysiskt såväl som konstnärligt. Kort sagt, de är väl värda att satsa på.
Jag tänker på dansare som Françoise Joyce, Elisabet Karlsson och Bernard Cauchard som just nu sjunger, agerar och dansar i Birgitta Egerbladhs Mitt hjärta brister på Folkoperan eller Nathalie Ruiz, Yvan Auzely och Stalle Ahrreman som medverkar i Mats Eks version av Strindbergs Ett Drömspel på Dramaten. Auzely och Ahrreman genomför en av säsongens grymmaste duetter och Nathalie Ruiz blir en sammanbindande röd tråd genom sin tolkning av ”barnet”.
Och det finns flera, det har nog sällan funnits så många aktiva mogna – vintage – dansare som idag!
Loading ...
