Fy på er alla göteborgare som inte var på Pustervik och kollade Szyber och Reich igår! För det första missade ni en underhållande urpremiär, och för det andra fick jag sitta och skämmas för er i den halvfulla salongen.
De koreografiska tvillingsjälarna Bogdan Szyber och Carina Reich är riktiga magiker. De bara poffar fram ett mindre nöjesfält och kazammar dit en jättekanin på två ben. Den får dansa lyriskt pas de deux med en tjej med gula brallor och prestationsångest.
Sedan spelas det jukebox, mimas och åks låtsaselefant, och så ett, tu, tre: koreograferna själva dyker upp med varsin grumpy gubbmask. De nickar i takt till Isaak Hayes bredvid Dag Anderssons skönt håglöse ballongvakt.
Behöver jag uttala ordet surrealistiskt? Trodde väl inte det. Framför allt är Unknown pleasures just njutbar, rolig och suggestiv på ett sätt som inkluderar i stället för att förvirra.
Visst hade det kunnat bli tvärtom – rörigt, plojigt och internt med alla attiraljer, alla tvära kast och all metaironi. Men Sandra Medinas prat om koreografisk förutsebarhet är medryckande och allmängiltig. Vem har inte tröttnat på gamla mönster eller varit rädd för att bli avslöjad som trött och trist?
Och så Piotr Giro! Man kan inte annat än älska den mannen, och hans förvuxna Michael Jackson-fan. I säkert en kvart ägnar han sig åt att omsorgsfullt återge olika videor med the king of pop. Det är kameravinklar, japanska gangsters i hörnet, glitterkoftor från Härnösand, Wesley Snipes med brylkräm, sång med ljudeffekter och äkta moonwalk fram och tillbaka.
Ett långfinger åt kulten som uppstår när kändisar dör? En äkta, återupplivad idoldyrkan från 1984? En illustration av slutorden om alltings förgänglighet? Inte vet jag. Men bra är det. Kanske inte ståpälsbra, men ändå riktigt bra – precis som verket i sin helhet.
Just det, ja. På slutet får vi nyckeln till vad föreställningen handlar om! Om också det är en dimridå från de maskerade trollkarlarna låter jag vara osagt.
Loading ...
