Att de var tidiga med att sätta upp Nobelpristagaren Elfriede Jelinek – till och med ett par veckor innan hon fick priset – brukar ofta nämnas om Galeasen. Men det är inte bara därför det dyker upp i huvudet vid deras Sverigepremiär för Metallflickan, utan för att jag får en stark känsla av att vi kommer att se mer av Dorota Maslowska.
Inte så svårgissat kanske, denna polska författare och dramatiker har redan rönt framgångar i Europa så det är väl på tiden. Men det är främst på grund av själva uppsättningen, med sin påtagliga stolthet över att få presentera henne för en svensk publik. Fullt ös av lustfyllt spel från första stund.
Även om det hela har en rätt stillastående inramning: tre generationers kvinnor hänger på en soptipp. Scenografen Tobias Hagström Ståhl har byggt en Samuel Beckettsk hög av svart gummigrus där lealösa köksmöbler sticker upp jämte sparade tomma yogurtburkar. Det är Polen, Europa, konsumtionssamhället, klassamhället, förr eller nu, dröm eller verklighet. Då och då ringer ”Andra världskriget” på igen.
Här möter vi Metallflickan – Sandra Huldt spelar dottern med underbar spott och fräs-energisk självklarhet, växlar mellan skamlöshet och meningslöshet. Och så hennes mamma – Annika Hallin är hela soptippssorglighetens okrönta komedienn med stelfixerade lockar och elastisk röst som spänner över hårda ord och eskapistiska fantasilekar. Inga Edwards mormor låter sig rullas bort i hörnet men får omärkligt hela tiden tillbaka sin rullstol till mitten. Hon äger sin historia med värdighet.
De lever som i varsin värld, men bubblorna skär genom varandra, lager läggs på lager, och roller kläs på och av. Grannen (Inga-Lill Andersson) hälsar på, och en man (Per Grytt) dyker upp med en animerad svada om sitt filmprojekt, som verkar handla om just det vi ser.
Regissören Natalie Ringler har lyckats iscensätta all den här galenskapen så att det känns som om det är jag själv som växlar perspektiv på den bara genom att vrida lite på huvudet. Och så att språket känns som ett välkommet ösregn av ordvitsar, ironier, intertextuell internhumor, allvarligheter och svärta (i en översättning som är så välfunnen att jag får lust att lära mig polska bara för att förstå hur den är gjord). Ett välkommet ösregn över sopberget Europa.
TIDIGARE I NUMMER:
Annika Hallin går ombord
Loading ...
