Teaterns självreflekterande och frågan vems berättelser som iscensätts undgår inte heller Dramaten. Marcus Lindeens föreställning En förlorad generation – röster från den nya arbetslösheten utgick från ett antal ungdomars autentiska berättelser, där sedan skådespelare ”simultantolkade” dem live.
Utgångspunkten i det dokumentära och socialantropologiska har också varit Mattias Anderssons metod i så skilda uppsättningar som Ett Drömspel på Kulturhuset Stadsteatern och The Mental States of Gothenburg på Angereds Teater.
I The Mental States of Sweden har Andersson inte bara velat sondera det mentala tillståndet i Sverige, nationsbegreppet eller vad svenskhet vill säga, utan framför allt utforska och dissekera själva teatern och gestaltandets motsägelsefulla väsen.
En pensionerad vd drabbades, till sin stora skam, av Ingmar Bergmans Hamlet. En kvinna vittnar om hur Lång dags färd mot natt visade sig ha flera beröringspunkter med hennes egen familj. Men i stort verkar inte nationalscenen ha någon omvälvande betydelse för det socioekonomiska genomsnittet av befolkningen. Men finns det någon särskild händelse i deras liv som de skulle vilja se gestaltad på de finkulturella dammiga tiljorna?
I Ulla Kassius kopia av Dramatens mossgröna artistfoajé provar sig tolv välbekanta skådespelare fram bland vanliga (vad nu det är) människors vittnesmål om livsval, sorger, trauman och vackra minnen. Elektrikern, butiksbiträdet, mjölkbonden, arkitekten, lokalvårdaren, renskötaren, den asylsökande med flera. I det Sverige som vaskas fram ryms barndomsminnen, svartsjuka, skilsmässor, alkoholism, böghat, rasism, hustrumisshandel, polisbrutalitet, förträngd passion och en och annan lyckad typ med fint cv.
Det finns en vits med att konfrontera publiken, företrädesvis huvudstadens kulturelit med sina egna fördomar inför dem vars största teaterupplevelse faktiskt är Hotelliggaren. Men vissa korta improvisationslika scener, några på halvhjärtad dialekt låter platta. Är det kanske en känga till den etablerade teatern? Hur den ordinära människas öde filtrerad genom rutinerade skådespelare kommer ut som klichéer. Den tjackpsykotiske pundaren dröjer sig trots allt kvar hos mig, liksom killen som friar på Liseberg i sin uppriktiga lycka. Liksom en smärtsamt genomförd dans till de utförsäkrades svanesång. Den berör på riktigt. Hur vi hade tagit emot samma ord direkt från de som ingick i projektet anar vi i några (äkta?) dokumentära inspelningar.
I rättvisans namn lämnas inte heller vi någon nåd i den i långa partier upplysta salongen. Sista minuternas tomt gapande scen, där regissören, efter att ha ifrågasatt sitt parasiterande på andra i en ljudupptagning låter sig intervjuas av en rumänsk (äkta?) tiggare är däremot lika andäktigt som den ungerska filmen Turinhästens. Varde mörker! Först då syns allt i blixtbelysning.
Loading ...
