Vi tar invändningen först. Att klämma in Johan Inger jämte parhästarna Alexander Ekman och Medhi Walerski fungerar inte fullt ut. Möjligen kan upplägget ses som just en förvandling där Ingers hyperkänsliga dansdans blir till glitterfnittrig dansteater. Men som publik hinner man inte landa i det första, fantastiska språket förrän man måste lära sig nästa.
Hur som helst. Johan Ingers Falter tillägnas framlidne koreografen Per Jonsson, och man kan lugnt säga att stycket tar vid där denne andades ut. Utan omsvep kastas man in i ett smygande mörker, inhägnat av effektfulla ridåer av rep. Ett distinkt och samtidigt trevande, närmast autistiskt rörelsespråk glimmar till i ljuset av handburna strålkastare.
Kroppar dyker upp och försvinner, ansatta av varandras närvaro, besatta av virvlande spasmer. Nerviga fingrar, oförutsebara huvudrörelser och vildsinta spiraler i bålen ger en introvert känsla. Spöklika förflyttningar över golvet lägger till en mystisk dimension.
Ljudbilden som bland annat är hämtad från just Per Jonssons Rivers of Mercury utgörs av ett fåtal långa, suggestiva crescendon. Jag hisnar inför hur dansarnas intuition och styrka. Ingen nämnd och ingen glömd, i ett verk som är bland det bästa Johan Inger gjort.
Med La La Land är Alexander Ekman tillbaka på operan efter att ha hårdkramats av kritiker och publik för två år sedan med Episode 17. Temat är Nirvana eller La la land, som han och kollegan Medhi Walerski kallar det där som trendkänsliga gym för tillfället benämner mindfulness. Idén kommer från neurologen Jill Bolte Taylor och det lyckorus hon upplevde när hon drabbades av en svår stroke. Ekman/Walerski låter Delphine Boutet förkroppsliga det tillståndet. Som ett slags kattkvinna rör hon sig oupphörligen fram och åter över scenen, med lyckligt stängda ögon och isolerad från allt som pågår.
Och som det pågår. Utöver den kontorsklädda baletten som väller fram som ett unisont hoppande hav, finns huspianisten Bernard Matracki på scen, liksom balettmästaren Mattias Suneson som på bruten engelska agerar host tillika koreografalterego ihop med Fernando Melo.
Helheten kan sammanfattas som högpresterande, självironisk och publikfriande dansteater med massor av allvar i botten. Charmigt är bara förnamnet.
Loading ...
