En stund in i första akten av Som löven i Vallombrosa ser jag hur någon tar på sig ett par solglasögon. Och sedan hur även andra har tagit på sig sina utan att jag har märkt det. Genom en subtil koreografi sitter med ens alla skådespelarna med lätt bakåtlutade huvuden och drömska solglasögon riktade rakt ut mot salongen. En bild av längtan. Längtan efter lycka, ett annat slags liv eller bara till Italien.
I Steffen Aarfings bländande ljusa scenbild i avlångt liggande format kan hela ensemblen rada upp sig bredvid varandra som små helfigursporträtt på ett ljusbord. Vi kan studera dem som foton på folk vi känner väl. För vi känner dem om inte från familjens fotoalbum så från den svenska kulturparnassen eller varför inte från Dramatenpubliken omkring oss, och framför allt från Lars Noréns pjäser, och Anton Tjechovs.
Andra referenser är John Milton (titeln på pjäsen är från en diktrad i Det förlorade paradiset) och Dantes gudomliga komedi. Frågorna är följaktligen storslagna, liksom upplägget: fyra generationer samlas i ett sommarhus med plats för drömmar om kärlek, rädslan för eller väntan på döden, magnifika gräl, psykotiska tillstånd, otrohet, teaterdiskussioner, en hel del flaskor inte oävet vin … och längtan.
Teater är livet, och livet är teater – Vibeke Bjelkes uppsättning förstärker det metateatrala i texten, men med lätt hand. Den äldre och den yngre dramatikern i sällskapet (Reine Brynolfsson respektive Hannes Meidal) får bära varsin olika sliten version av självaste Noréns svarta t-shirtkostymering. Brynolfsson riktigt myser i sin Norénparodiska mimik, det gör även Meidal i sin kalvigt surmulna kritik av just den typ av borgerlig, naturalistisk teater som vi ser på scenen.
Visst är det ett vackert och skickligt genomfört familjedrama. Men som tur är har Bjelkes regi också en elak glimt i ögat. Blicken på männen är tämligen obeveklig: den pinsamma gubbsjukan när både dramatikern Olof och läkaren Fredrik (Björn Granath spelar samma roll som han gjorde i tv-versionen) uppvaktar den vackra, psykotiska Clara (Marianne Vassbotn Klasson) är påtaglig som gammal svettlukt. Clara får dessutom göra uppror mot berättelsen om sig själv på ett oväntat sätt på slutet.
Stina Ekblad är fantastisk som den uppburna skådespelaren Lena. Pinsam hon också så klart, som de flesta människor, men alldeles underbar. Ylva Ekblad verkar nästan ha med sig något Kristina Lugnskt från Bjelkes uppsättning av Idlaflickorna till sitt apoteksbiträde Sonja, liksom överbliven i övergångsåldern. En annan överbliven värd att nämna är Hans Klingas avskedade lärare, kanske den som längtar mest av dem alla.
Loading ...
