Rumpfeber på stadsteatern

”Laugh on demand” är helt enkelt inte undertecknads genre. Lika bra att inleda med den öppningsrepliken, så du som älskar fars läser följande med en nypa salt.
    Dramatikern Michael Fraynes grundidé är visserligen underfundig. En teaterensemble sätter upp en föreställning som vi först får följa från rätt sida av rummet, den publika. I andra akten snurrar så scenografimaskineriet runt och vi får möta teaterns baksida, alltså livet bakom kulisserna. Här pågår förstås en mängd privata konflikter och relationer som accelererar till en skruvad kärlekskomedi á la sexuell rumpfeber med förvecklingar mer vansinniga än på den offentliga scenen.
   I persongalleriet finns den klassiska husan (Pia Johansson, misstänkt lik Eva Rydberg) som fungerar som den sammanhållande länken, samt det unga kontra det medelålders kärleksparet (Ulf Eklund, Maria Salomaa respektive Iwa Boman och Lars Lind). Dessutom en regissör (Peder Falk), en inspicient (Marie Richardson) och en scenmästare (Tomas Bolme) som påminner oss om att detta är metateater, en teaterpjäs i pjäsen som ironiserar över farsen. Ett inte helt outnyttjat grepp sedan Shakespeares dagar (tänk Hamlet med flera pjäser) som har fått en nyrenässans sista året i teatervärlden enligt devisen ”Ha ha, nej vi skojade. Det är bara teater”.
   Är det?  Det är intressant att egentligen bara teatervärlden har behovet att använda sig av ”lurad-begreppet”. Ungefär som om du skulle gå och köpa en flygbiljett till Paris och när du väl har förhandlat fram ett pris med försäljaren så säger hon: ”Nä, jag skojade bara. Jag är ingen reseförsäljare och din biljett går nu till Kirkuk istället”.
  Efter nästan tre timmar av torpedliknande skrattsalvor i salongen är jag beredd att diagnostisera mig själv som autist. För jag förstår verkligen ingenting av den här humorn. Och det beror troligen inte på den skickliga ensemblen som helt klart själva har urkul på scenen, vilket smittar av sig i salongen, utan snarare på en kombination av regigrepp (Johan Huldt) och pjäsval. När jag går och ser fars på en statsunderstödd teater förväntar jag mig helt enkelt en djupare, konstnärlig  dimension än vad jag kan hitta på en privatteater. I det här fallet kanske en mer alternativ läsning av pjäsen som hade kunnat resultera i en mer bitsk och rasande spegling av teatervärldens svarta baksida och inte bara dess flamsighet. 
    Kanske får jag nu frågan: ”Har du alldeles kissat på dig den här gången? Saknas pojkvän??” (för att citera Lundell). Svar: nej på båda frågorna. Men när biljetten går till Oscarsteatern när jag hade fått en till Stadsteatern, så blir jag lite förvirrad.