Miljöcover i djungeln

När Banankontakt drar igång, hörs glada rop och kommentarer. En och annan förälder som själv var barn då det begav sig, låter minst lika peppad som det unga gardet. Scenbygget och de fantasifulla kostymerna lovar mycket. En färgglad djungel, en spännande bambukoja, dramatisk ljussättning och därtill djungelljud.
 
Trazan och Barnarne (Andreas Nilsson och Nassim Al Fakir) lever lyckliga i djungeln med den köttätande växten Roger (Mari Götesdotter) och akvariefisken Maja piraja. Den ökenälskande Fröken Öken (Ayla Kabaca) vill ha deras skog och anlitar den veliga kameleonten (Mari Götesdotter). Vilka som är goda och vilka som är onda framgår klart.
 
Förebilderna, Lasse Åberg som Trazan och Klasse Möllberg som apan Banarne, är svåra att leva upp till. Men det är precis det som Bollibompakändisen Nassim Al Fakir och Andreas Nilsson, försöker göra. De gör en rollcover och gör det bra men jag hade hellre sett att de gjort något eget.
 
Mari Götesdotter som kameleont, är mer självständig. Kanske för att jag inte har lika starka minnesbilder av någon sådan eller för att den helt enkelt är en nyskapelse. Den färgsprakande dramatiskt kostymerade elaka Fröken Öken sprudlar även hon av egensinne och ond karisma. Andra aktens stygga punkskunkar piggar upp i sina skotskrutiga kjolar, svartvita hårburr och rasslande kedjor.
 
Låtarna som framförs är en blandning av nutidsklassiker såsom Zvampen, Min piraja Maja, Banankontakt och några mindre kända. Några jazzigt svängande, andra mer poprockigt. De flesta griper tag.
   Men några blir sig själva nog. Dels beroende på att texterna dränks i musik, men också för att orden är nästintill obegripliga för alla som är under tio. Självklart ska inte barn underskattas, men här tycker jag man satt ribban för högt.
 
Mina invändningar till trots är föreställningen ett litet vitaminpiller i decembermörkret och jag tror vi alla skulle vilja göra som den lilla tösen gjorde efter andra inrop: äntra tiljorna och ge den snälle miljöaktsamme apan en ekologisk banan.