Rätt in i mörkret i bara strumplästen. Och så rätt på kärnan med en gång: hur ska vi göra med slutförvaringen av radioaktivt kärnavfall? Ung scen/öst är inte rädda för att bossa med oss vid publikinsläppet, inte heller för att utmana oss ämnesmässigt så fort vi har trevat oss in i scenrummet och ljuset har gått på.
Därför blir inte vi rädda heller. Nåja, det är visserligen inte jag som går fram på scenen när frivilliga ur publiken blir inbjudna i handlingen. Men tre ungdomar (pjäsen är för 13-åringar och uppåt) som plötsligt ser ut att aldrig ha gjort annat än ha varit medskapare i interaktiv science fiction-dokuteater bildar modigt den testgrupp av framtidsmänniskor som hittar platsen där vårt radioaktiva avfall ska gömmas i 100 000 år. Hur ska vi egentligen kunna hindra dem från att börja gräva där?
Fakta och fantasi blandas och verklighetsfrågor varvas med existentiella i de parallella berättelselagren. För samtidigt som kärnavfallsdiskussionen gestaltas är vi i en skog där Rakel (närvarolysande Ellen Norlund) har gömt sig i stället för att gå på sin egen avslutning med niondeklassen. Varför fira och planera framåt när jorden ska gå under? Vi får också glimtar av kompisproblematik (ambivalent undanglidande Maria Granhagen), papparelation (mjukt oroliga Gustaf Appelberg), livsångest och miljöengagemang.
Ung scen/öst arbetar under året med olika grader av interaktion i sina produktioner och här passar regissören Ragna Weisteen från Malmögruppen Insite, känd för platsutforskande upplevelseteater, väl in. Vi lockas att röra oss runt i Anna Dolatas suggestiva scenografi, att bilda kastrullorkester och att göra fågelläten. Beröringsskräck skingras med värme och lekfullhet. En ton som Mikael Dahl (praktikant från Teaterhögskolan i Malmö, som det ska bli roligt att se mer av) träffar fint, i allt från pedagogisk forskningsexpert till R Kelly-sjungande isbjörn i glittermantel.
Det är svåra ämnen men Weisteens uppsättning gör det tunga lätt. Fast inte för lätt. Även om Rakel mot slutet verkar hitta en balans mellan hotfullheter och hoppfullheter lämnas en berättigad oro kvar i magen – och den som vill använda den till att tänka och veta mer får informationstips i programmaterialet.
Loading ...
