En manskropp faller hejdlöst nedåt. Hjälplös i sin mörka kostym när den virvlar ner bland höga hus och stora färgglada annonsbilder av lycka som kan köpas för pengar.
Nej, det är inte inledningen till En handelsresandes död. Det är vinjetten till Mad men, den populära tv-serien om en svunnen amerikansk reklamvärld, som erbjuder sin hängivna publik 1960-talsfärgade glasögon att kanske även se samtiden genom.
Men det kunde ha varit det, för den sjunkande känslan där är som vore den smittad av den som genomsyrar hela Arthur Millers drama från första scenen. (Vi vet ju hur det kommer att sluta, inte bara för att pjäsen återkommer på repertoarerna år efter år utan för att den tragiska vetskapen medvetet skänkts oss redan i titeln.)
På Dramaten får också Lehna Edwall kostymera familjen Loman tidstypiskt från mitten av förra seklet (pjäsen hade urpremiär 1949) och ställa ett jättestort kylskåp med stolt bulliga former som kärnfamiljens statussymbol i centrum av den annars minimalistiska pinnstolsscenografin.
Den sjunkande patriarken Willy Loman befinner sig dock redan från början ett ansenligt antal pinnhål under Mad men-männen. Men även han lever på att sälja drömmar till andra (som handelsresande i damstrumpebranschen) och på att sälja drömmar till sig själv och sin familj genom ständiga lögner – små, stora, vita, svarta och i alla gråskalor däremellan.
Fast Willy Loman är slut. Kör inte på the sunny side of the street utan i skuggorna på kapitalismens bakgator, på fälgarna genom den amerikanska mardrömmen på väg mot kraschen. Frustrationen och tröttheten ligger som ett dis över scenen, ingen förlösning och lindring finns i denna uppsättning.
Bitvis är det närmast outhärdligt att se samspelet mellan Krister Henrikssons demenssluddrigt nerslitna före detta charmtroll Willy och Lena Endres desperatslingrigt ömsinta, medberoende hustru Linda. Bortsett från några ögonblick när Henriksson sluddrar över mot överspel får vi här se två skådespelare som verkligen behärskar det naturligt nära och nerviga – just det som regissören Eva Dahlman valt att ladda sin avskalat realistiska uppsättning med.
Ett viktigt bidrag till denna laddning är också Christopher Wagelins gestaltning av sonen Biff, som får en helt egen röst i familjedramat.
För min del hade den sjunkande känslan gärna fått fortsätta in i dimman, i stället för slutets lite för stilavbrytande begravningsscen. När jag kliver ut från teatern matchas bilden av den fallande manligheten av de trillande regndropparna i novemberkvällen utanför.
Loading ...
