När det börjar blåsa på Dramaten och blixtarnas ljussken lyser upp salongen reser sig killen bredvid mig (Davood Tafvizian), han som nyss sagt att han har rethosta och kanske måste gå ut, och traskar med bestämda steg upp mot stora scenen.
Där uppe finns, förutom ensemblen, redan 60 personer ur publiken bekvämt placerade i soffor och fåtöljer – allt för att suggestionen att teatern är en kollektiv konstform som skapas i nuet ska bli komplett.
I Stormen är det Prospero som skapar. I sliten författarkofta och grånande skägg har Örjan Ramberg fått den gamle mannens pondus. Med ett patinerat manus under armen är han såväl dramatikerns som regissörens ställföreträdare i denna pjäs som sägs vara William Shakespeares sista.
Han besitter en magi värdig Harry Potter och får luftandar och människor att dansa när han svingar sin penna.
Dessvärre känner jag mig inte medskapande trots den tydliga regiansatsen. Snarare får jag känslan av att gå på museum och betrakta en storvulen, men smått dammig konstskatt. Inget ont om konstmuseer – de har sitt arv att förvalta medan den experimentella konsten tar språng.
I denna Stormen tas sprången i bokstavlig mening medan experimenten lämnas därhän.
Däremot förvaltas teatersagan väl. Ensemblen fyller blankversen med potens och ljusshowen är i klass med en bättre AC/DC-konsert. Ludwig van Beethoven-ackompanjerad koreografi och good old Dramatenskådespeleri som går att läsa av ända upp till tredje raden är stundtals njutbart så det förslår.
Stina Ekblad som luftanden Ariel har en kroppslig smidighet att avundas medan Jonas Karlssons Caliban är en vidrigt underbar underjording utan någon som helst styrsel på sina rangliga svarta lemmar. I sällskap med Per Mattssons västmanländske bonnläpp Trinculo i fez och Magnus Härenstam-korta byxor samt Hans Klingas sjungande suput Stefano är han föreställningens komiska behållning. Kärleksparet Miranda (Sofia Pekkari) och Ferdinand (Christoffer Svensson), ljuvt sockersöta i sin första förälskelse, står för romantiken.
Nej, Stormen varken chockerar eller berör på djupet, men att se vuxna människor larma och göra sig till på en scen kan trots det ibland vara smått förtjusande.
Loading ...
