”Inhopparna räddar föreställningen” – så löd en rubrik i DN:s kulturdel för någon månad sen. Även skådespelare drabbas av influensa eller andra otyg och i stället för att då skicka hem publiken med ett tillgodokvitto i näven kliver de praktiserande eleverna in i större roller för att Shakespeares blankvers även dessa kvällar ska kunna ljuda från Stora scenen.
Understudysystemet brukas flitigt på engelska scener, liksom i operasammanhang även i Sverige, men svenska teatrar har traditionsenligt byggt sina föreställningar med ett enda lag skådespelare, ofta med en eller flera stjärnor som publikdragare.
I höstas kom brittiske regissören John Caird till Dramaten och ändrade på det i sin uppsättning av Shakespeares En midsommarnattsdröm.
Tio inhopp
Lydia Flores Garcia har spelat Hermia vid tio tillfällen när Anna Björk har varit borta.
– En jättehärlig upplevelse, en vansinnigt spännande resa, försäkrar Lydia entusiastiskt.
Under hösten före premiären i oktober fick hon och hennes klasskamrater ta lektioner i blankvers, tal och röst hos Dramatens talpedagog Eva Feuer för att bli mogna uppgiften.
– En termin är förstås inte mycket, men jag kände mig ganska förberedd, säger hon.
– Men efter tio gånger har jag börjat känna mig lite begränsad av att vara fastlåst i någon annans roll. Som inhoppare går det ju inte att ändra några scenerier. Dessutom måste man följa den ordinarie skådespelaren röstmässigt så mycket det går så att inte motspelarna blir förvirrade. Jag kan alltså inte göra min egen Hermia utan jag måste väldigt mycket ta in Annas Hermia.
Genombrott
Martin Hasselgren har ryckt in som hantverkaren Tisbe vid ett tillfälle.
– Det var den kvällen Jonas Karlsson fick barn, berättar han. Robban (Robert Fransson, red:s anm) tog över Jonas roll som Puck, och jag hoppade in för Robban.
Och visst vill han göra om det, även om han påstår att han inte direkt går och hoppas på att de mer erfarna skådespelarkollegerna ska gå och bryta benen av sig.
– Det var en småhallucinogen upplevelse, berättar han. Jag var lite förkyld och hade feber så allting var väldigt väldigt overkligt. Men jag vet inte om det bara var en engångföreteelse att det gick så bra.
Blygsamheten är klädsam och förmodligen äkta, men möjligen en smula onödig. Bekräftelse har han nämligen fått så det räcker. ”Ett litet genombrott i den finslipat komiska genren” skrev DN:s utsände om hans Tisbe. Påklädarna har stått bakom scenen, sufflerat med rätt kappor och entréer och kommit med uppmuntrande ord. Också de äldre kollegerna på teatern har sporrat Martin och Lydia.
– Jag har känt mig väldigt uppbackad av ensemblen, men jag har också fått kommentarer som: ”Har du inte funderat på att bli en RIKTIG skådespelare?” berättar Lydia, som mer än en gång sen hon började på mimlinjen har stött på människor som på franskt mimmanér börjat teckna osynliga väggar framför henne.
– Även Ingrid Dahlberg kommenterade mitt tionde inhopp med orden ”Jamen, det klarade du ju bra” med viss förvåning i rösten. Såna kommentarer är ju väl menade och jag tar dem bra, men samtidigt anser jag mig ju vara en skådespelare med ett fysiskt uttryck.
Sparar pengar
Det är väl för övrigt just Ingrid Dahlberg – teaterchefen – som är en av de som har mest att tjäna på att mimeleverna lojalt har stått i kulisserna och lyssnat på föreställning efter föreställning, och med scouters pålitlighet ständigt varit redo att överge tyllvingarna för att för en kväll trä på sig lånta fjädrar.
– Understudysystemet är en statistikräddare och det är därför jag tror att det kommer att införas alltmer, säger Martin.
– Ja, och så har vi har sparat många tusen till teatern, fortsätter Lydia.
Och mycket riktigt har systemet med dubblerande skådespelare börjar diskuteras på nationalscenen. Lydia tycker att det vittnar om en respekt mot publiken att inte ställa in en föreställning, speciellt en som liksom En Midsommarnattsdröm har varit slutsåld i månader.
– Undermedvetet kände jag en stor feedback från salongen när jag spelade Tisbe, även om jag inte hann uppmärksamma om de tyckte om det eller inte, säger Martin.
– Visserligen vill folk säkert gärna se sin stjärna, men i En Midsommarnattsdröm är det så stjärnspäckat, så en stjärna mer eller mindre kanske inte spelar så stor roll, spekulerar Lydia.
Men alla är inte fullt så positiva till systemet.
– Jag vet inte, men jag tror inte att de anställda skådespelarna är lika nöjda, säger Lydia. Visserligen kan det vara skönt för dem att slippa köra med fyrtio graders feber, men de känner sig kanske heller inte lika behövda.
Kroppen huvudsaken
Att vara mimare kan i mångas ögon verka smalt och nischat, men Lydia och Martin anser tvärtom att de som mimskådespelare har en bredare bas att stå på än de flesta andra skådisar.
– Vår utbildning har i första hand varit inriktad på att vi ska berätta en historia fysiskt, säger Lydia. Av den så kallade franska tysta mimen har vi egentligen gjort ganska lite.
Det var när hon efter Calle Flygares teaterskola gick en termin på Desmond Jones School of Mime and Physical Theatre i London som hon upptäckte hur kul det var att jobba med kroppen.
– Det går att säga så mycket mer och på ett mer poetiskt sätt och det fascinerades jag av. Men jag känner att jag i grund och botten är skådespelare. Sen kan jag uttrycka mig med röst, med röst och kropp eller med kropp.
Teater där kroppen får tala är förstås också mer internationellt gångbar än en teater där talspråket är huvudsaken. Efter skolan planerar Martin och Lydia att eventuellt söka sig ut i Europa, där grupper som till exempel Theatre de Complicité lockar. Med framgångar som Lars Rudolfsson-regisserade Nio liv på Parkteatern och nu slutproduktionen Spoonful i regi av Eva Gröndahl har de som skolklass redan gjort sig något av ett namn i det svenska kulturlivet.
Men hur går det egentligen för de mimande älvorna när några av mimeleverna hoppar in i de mer prestigefulla rollerna?
– Vi har valt våra egna understudies ute i samhället, berättar Martin skrattande. En kock på skolan ska till exempel hoppa in för vår klasskompis Mads, när han är borta.
– Vi är sex tjejälvor så det funkar ganska bra, säger Lydia. För killarna, som bara är fyra, är det värre. Men det var nästan lite tragiskt första gången jag körde Hermia och tittade på alvscenerna och insåg att jag inte saknades. De hade fyllt upp mig så bra.
Loading ...
