Min middag med Johan och Solveig

Ja, vad som är på riktigt och vad som är skapat av dramatikern Lucas Svensson får vi aldrig veta under den metabetonade teaterupplevelsen som nu bjuds i Tornrummet på Dramaten. Utgångspunkten för pjäsen är i alla fall den alldeles sanna impuls Solveig Ternström fick att bjuda Johan Lindell på middag, tjugotre år efter att de haft en helt kort scen mot varandra i en Botho Strauss-uppsättning på Stora Scenen.
   I Lucas Svenssons middagsversion får vi vara med om mötet. Publiken serveras Wallenbergare, men på den restaurang där Solveig och Johan möts finns bara två rätter på menyn. Tvål och varmvatten saknas på toaletten och kyparen (Johan Holmberg) med sin tordönstämma är som nedstigen från dödsriket.
   Solveig är den som anstränger sig till sitt yttersta för att återuppleva känslan av det svunna mötet och få den besvärade Johan att dela minnets betydelse. ”Om bara jag minns finns det egentligen inte” utbrister hon frustrerat. Men Johan tycks inte alls förstå varför mötet dem emellan skulle ha varit något särskilt att minnas.
   Den suggestiva texten ihop med ett utlevande spel mellan de restaurangbord där vi nyss själv ätit middag, får oss att bli plågsamt medvetna om att våra egna upplevelser är och förblir våra egna, hur gärna vi än vill dela dem med andra. Och en replik ur pjäsen klingar som ett sorgligt eko efter oss när vi lämnar Tornrummet: ”Minns man inte så drabbas man aldrig av saknad – man blir aldrig olycklig!”