Stapelstolarna skrapar mot golvet, fullsatt med byfolk och teaterförståsigpåare. Telefonen behöver man inte ens stänga av, det saknas nämligen täckning.
Detta sagt för att kontexten förändras och blir annorlunda jämfört med tillrättalagda teatersalonger.
Norrbottensteatern bygger ju om sitt hamnmagasin i Luleå. Så premiärer hålls i obygden i höst, nu om en tornedalsk feminist född i Hietaniemi 1881. Ytligt sett en historia om en avvikare. Lina Hjort – horunge och lesbisk statare som bryter livsdeterminismen och utbildar sig till lärarinna med visioner. En kvinna som sedermera blir berömd som husbyggare i Kiruna. En tidig kvinnorebell mitt i ett mansdominerat Fattigsverige, samtidigt som allt är på väg att industrialiseras med malm, järnväg och vattenkraft som motorer.
Det är en enkel föreställning där Gun Olofsson deklamerar och Pia-Karin Helsing kompar med cello och dragspel. Berättarteater enligt schablonen, det vill säga ganska rakt och stillastående utan större åthävor. Icke desto mindre är det stundtals riktigt gripande. Med små gester lyckas Gun Olofsson ta oss hundra år bakåt i tiden. Det både smakar och luktar mer än jag trodde var möjligt med en sådan sparsamhet i framförandet.
Och i salongen sitter vi som Lina Hjorts ättlingar, känns det som.
Den lesbiska feminismen i all ära, men mycket tydligare är undertexten. Mina drömmar växte vilda handlar egentligen mer om allas våra svårigheter att lyckas leva framlänges. I perioder av livet kanske vi finner lycka. Kanske hittar vi en skärva som vi anar är en del av den verkliga bilden, någonting sant om oss själva. Resten blir ensamhet.
Så framstår berättelsen om Lina Hjort. Mycket lyckad i sin enkelhet alltså. Och förstärkande med premiären i huvudpersonens landskap längs en grusväg. Mitt hjärta är aldrig likgiltigt inför det sköra och vackra Tornedalen.
Loading ...
