Och visst, man konstaterar ganska snabbt att det rör sig om en klippbok, innehållande ett trettiotal texter av varierande längd, sorterade i kronologisk ordning; här finns tidigare publicerade och opublicerade artiklar, tacktal, stipendieansökningar och vad som närmast kan läsas som rena dagboks- eller minnesanteckningar. Tidsmässigt spänner texterna över tiden från år 1969 och fram till idag.
Rörigt första intryck
Jag upptäcker två olika sätt att närma sig denna samling texter: antingen läser man den bara rakt upp och ned, varvid den framstår som en oerhört pratig, nästan lite manisk och ganska självupptagen redovisning där regissören Susanne Osten talar, snarare än skriver om sitt arbete. Hon berättar om allt mellan himmel och jord: om uppsättningar, om hur hon tänkt, resonerat och arbetat rent praktiskt med skådespelare såväl som texter. Hon pratar om sina ideologiska utgångspunkter, om feminism och psykoanalys; om barn och barndom – inte minst sin egen. Allt detta dessutom ganska oordnat och inte sällan dessutom upprepat på ett stundtals nästan lite tjatigt vis.
Forskning över gränser
Jag börjar läsa på detta sätt och finner varken linje eller styrsel i boken. Men så provar jag för ett ögonblick att, så att säga, gå med på detta som man kanske skulle kunna kallas hennes stil. Och se: då faller bitarna på plats. Då blir det intressant! Osten skriver då inte längre i någon vanlig mening om sitt arbete. Nej, det verkar snarare som om hon tänker och arbetar, oavbrutet, alltmedan hon antecknar.
Hon skriver mycket om barn, om barnet; jag tror till och med att det är hennes egentliga utgångspunkt: att hela tiden försöka se världen, verkligheten subjektivt ur barnets perspektiv. Hennes envisa kompromisslöshet i viljan att ständigt pröva nya vägar inom barnteatern skildras som ett arbete där hon hela tiden också sätter sin egen barndom på och i spel. Liksom i hennes övriga projekt handlar det om att försöka flytta fram gränserna för hur man kommunicerar sceniskt (och filmiskt), bortom gällande konventioner. Detta och att utforska företeelser som brukar betraktas som förbjudna och tabubelagda. Citatet på omslaget verkar alltså vara valt med omsorg och fungerar faktiskt som en utmärkt varudeklaration.
Den allvarsamma leken
Kommen så långt i denna recension slås jag av tanken att man skulle kunna formulera det som att Osten helt enkelt inbjuder läsaren till att delta i den (allvarligt menade) lek hon själv sysslar med. Ett slags undersökning. Och det kan man ju göra – om man är på rätt humör; om man delar samma värderingar och mål; samma idé- och tankemodeller; samma humor. Då blir det både roligt och intressant. Då blir det här en vital och givande bok. Problemet är som sagt bara att man i viss mån nog måste vara med på hennes projekt redan i förväg, innan man kan ta det till sig.
Loading ...
