Miniatyrpjäs: På teatern

Personer
Manlig skådespelare
Kvinnlig skådespelare
Man i rullstol
Kvinna i rullstol
Vaktmästare

SKÅDESPELARE
– Välkommna! Jag står här framför er till min stora glädje. Att ej vara er till lags men framförallt vacker att skåda i min bedövande prakt och med talets fulländade konst och kostym jag bär trots tusen illvilliga nålar skapat av detta, mitt liv: TEATERN. (Han bugar. Vänder sig om med ryggen mot publiken och armarna uppsträckta)
Detta drömda vansinne som jag älskar er ! (Vänder sig om mot publiken. Gör en paus och ser sedan på sina händer).
Beskåda mej… och ni ser förfining mota bort all skröplighet utanför. Trots min lön ej är större än er, kära publik, (blinkar uppåt och suckar) står jag här framför er, ja trots att min dyrbara utstrålning är mer än dyrbar.. (gör en pantomim med en svingande handrörelse runt sitt ansikte) … ett pris som ej gå att mäta med pengar. (vinkar igenkännande till någon uppifrån)
Ni behöver inte tacka mej. Inget mer jag kräver av er än att bevittna min egen stora förnöjelse här på scenen.

SKÅDESPELAREN
– Till väsentligheterna. Alla unga vackra kvinnor, det här är för er. (gör en piruett)
Sådan är teatern: (allvarligt) en ung kvinna som ska förföras, förstår ni. (blickar mystiskt genom peruken) Många kan intyga sanningen i de ord jag nu delar med mej. (bollar i fickorna) På teatern har fåfängan ingen plats. Att göra er lyckliga det är min enkla uppgift. Sån är jag. (snyter sig)

(KVINNAN i publiken till mannen i publiken, båda i rullstol)
-Jag förstår inte, han kanske vill att vi ska gå. Vi kanske stör honom.
-Jag längtar så efter att sitta ensam med dej. (han rapar små uppstötningar, sväljer luft)
-Vi sitter ju hela dagarna
-Livet är så vackert när jag ser på dej. (han rapar)
-Jag älskar när du pratar så där
-Hej snabel, kom strut!
-(hon skrattar) Om du lämnar mej så har jag ingenting. Ingen skulle ens märka att jag var borta.

SKÅDESPELERSKAN (in mycket långsamt och tittar högtidligt runt omkring sig)
– Här står jag inför er. (vänder händerna ut mot publiken) För er skull har jag med min inlevelse lidit mej igenom era liv. (andas tungt) För att ni ska få uppleva något alldeles extra en lördagskväll. (lägger huvudet på sned och ler) Jag är en vanlig människa, även om min lyskraft kan synas övernaturligt stark. Jag och min käre kollega…(gör en böljande långsam rörelse mot honom med armen) är här för er skull. (djup inandning)
Det här är en teater och jag…jag är skådespelare (går några steg med armarna i kors och tittar allvarligt uppåt och nedåt)
På teater är man i nuet (vaggar fram och tillbaka) i ren skepnad såsom ett litet barn.

(Paret i rullstol ser på varandra förälskat)
MANNEN
-Ska vi gå nånstans?
-Vi kommer ingenstans, det vet du, det står en massa rullstolar i vägen.
-Dina lår i hammocken… midsommarmorgon…
-Jag längtar också efter dig
-Jag är barbröstad och vilt älskande i dig.
-Du,
-Ja?
-Du är…

SKÅDESPELERSKAN
– Det här är en plats där ni aldrig blir avbrutna, ni kan meditera över de stora känslorna och få den plats ni är värda. Ni har till och med en egen toalett. (tar upp en kanariefågel ur fickan och håller den krampaktigt) Var är mitt smekfulla jag? Jag svävar över mitt jag..jag änglar mitt hår…jag ryser..en fågel illa klippt…

SKÅDESPELARE (Går in mycket långsamt och ser sig omkring)
– Ja det var första akten. En paus behöva vi nu ej längre, för vi hava artistfoajé så vi skådespelare längre ska orka för eder skull. Njut! av min självlysande närvaro! Ni öppnar era hjärtan och plötsligt!.. Hör ni.. Tystnaden.. (viskar) Lyssna.. Så tyst att man kan höra ett huvud falla. (stramar upp sig och lyfter upp ett finger) Men vi behöva mera pengar! En äkta teaterpotta kostar tjugotusen kronor! (hänger tungt med armarna och blickar underdånigt ner i golvet, lyser sedan upp)
-Ni ska nu få betrakta mig.
(står orörlig på scen)

(Paret i rullstol, han lutar sig nära henne)
– Vackraste, förlåt att jag rapar men vad gör vi här ? (han rapar) du vet, att jag har stålhätta i mina vattenknän och inte har långt kvar. (han rapar)
– Men, det är en lång natt..
– Bara ett sammandrag. (han rapar)
– Färd.. klockslag.. och minut!
– Längtar du inte efter mej ? (han rapar)
-Just nu? (hon ler)

SKÅDESPELERSKAN
– I körsbärsträdgården blev jag född bland sköra ting och med en längtan att synas bland död materia och grova skratt, och plötsligt, (gör en hastig rörelse) en man, som sårade mina känslor med okänslig tunga, (ser arg ut, spottar och fräser) och genom sin otro på det vackra fick han mig att sjunka till jorden (sjunker ner med axlarna) och lät mig inte längre sträcka mig efter solen strålar. (sträcker upp armarna) Jag föll men står nu levande framför er. Jag reste mig och här står jag nu i ett blekt ljus inte längre rädd för människornas blickar för nu vet jag att min kropp inte är viktig. Nu blir jag äntligen betraktad som ren uppenbarelse. Kvinna? ja kanske, men först och främst (på finlandsvenska) MÄNSKA.
– Jag är som fjärilen; så sinnlig och känslig för varje nyans i mitt inre. Mitt register spänner från lågt till högt skapat av den stora livserfarenhet jag bär inom mig och som jag vill dela med mig av. Att ha varit nära elden, men levande ta sig ur den som en dansande stjärna, ja efter att ha varit i själva eldens öga har jag med mig bringat en del av den eld för att visa människorna hur den ser ut. Jag är den eld som ska blända världen. (spretar med fingrarna och snurrar ett varv)
Och teatern, ja, alla är viktiga på en teater, den är som ett urverk och SKÅDESPELAREN är urtavlan som tydliggör tiden. (ställer sig som ett X) Skådespelaren är som ett läskpapper som suger upp en personlighet, härmar och sedan gömmer orginalet. Mina roller är mitt jag, tar man bort dom står ett naket farligt barn med spikar. (fräser) Teater är också gymnastik, (joggar) ja humor är viktigt.

En VAKTMÄSTARE rusar in
– Teatern brinner !

SKÅDESPELAREN
– Dessa amatörer ! Hur vågar ni avbryta detta heliga ögonblick ! Jag vägrar fortsätta om detta fortsätter (ställer sig som Peter Pan med nävarna mot höfterna) Jag är en spontan människa och lever mitt liv på scen! (sväljer, räcker ut tungan och springer runt i cirklar som en besatt) Diesel, diesel jag behöver diesel! _en saga blott, berättad av en dåre_.. nej fel! …maskös! hitåt! Ja, jag är en legend! och jag, jag har aldrig gjort det där du beskyller mig för….
jag lyssnar…(tar sig för örat) och hör mina röster.. aska mot aska.. ansikte som vill komma ner… någon som hört om ett hjärta? (skriker i falsett mot publiken) ni bara sitter där tysta och tjuvtittar, har ni ingen medkänsla, ni skvallrar och ser dumma ut…bönder!

VAKTMÄSTAREN
– Men gör någonting! skådespelare ! Hjälp till! Det är bråttom, alla måste ut härifrån!

SKÅDESPELERSKAN
– Var är mina repliker? (ser sig omkring i trans)
spegel, spegel beundra vad du skapat… vems ord är detta, det känns så egendomligt, (vindar med ögonen) jag har kanske kommit till fel adress, vem är jag egentligen, det kryper något mjukt uppför mina ben… (går som en sömngångare ut från scen)

SKÅDESPELAREN (tar sig samman)
– Och här har vi nått slutet på denna lärorika historia. Vi tackar för oss. Järnridå ner! Jag kilar! Hej ! (skyndar ut)

(Ljud av eld)
PARET I RULLSTOL (han till henne)
-Vi kom visst inte längre
-Det gör inget, jag är lycklig med dej
-Du (långsamt)
-Ja du (leende)
-Men vi skulle..
-Det är inte försent..

(De skrattar, ljud av eld, rullstolar och tumult)

                                                                      SLUT