Minipjäs: På bussen

Personer
Busschaufför
Kvinna
Man
Passagerare

Första och sista akten
Scenen föreställer en helt vanlig SL buss, linje 4. Bussen är fylld till bristningsgränsen och en pyrande nervositet ligger i luften. Utanför ligger Stockholm i rökig vinterdvala. Klockan är strax efter 3 och solen är redan på väg ner.

MANUS (finns även som pdf-fil ovan)
BUSSCHAUFFÖR (talar i mikrofonen)
Ja! Då trycker vi in oss lite till. Fortsätt bak i bussen. Det är fler som vill på.

KVINNA(ropar i trängseln)
Vi är faktiskt människor!

ALLA PASSAGERARE
Jaa, det är vi!

BUSSCHAUFFÖR
Jag kör INTE förrän ni fortsätter bak i bussen!

ALLA PASSAGERARE
Vi gör vad som helst bara vi får komma hem!
(en våg går genom bussen)

BUSSCHAUFFÖR
Då kör vi, håll i er, det här kommer att gå undan förstår ni.(Bussen glider snabbt fram mellan snövallarna medan passagerarna trycks mot varandra)

MAN (talar till en snäcka som han håller ömt och nära sitt öra och samtidigt nära kvinnans öra, som han står bredvid, mycket nära)
Om det inte vore för alla kläder, som ökar det redan långa avståndet mellan oss. Då skulle vi vara nakna.

KVINNA (tittar på mannen och talar högt för sig själv)
Det är svårt att vara privat när man har människor så här nära inpå sej. Det är svårt att vara nära människor och samtidigt privat, kunde man också säga.

MAN
Jag längtar efter att vara ensam med dej.

KVINNA
Är det mej du pratar till? Det är viktigt att ha distans och integritet, kroppens intighet, jag menar integritet. Vem pratar du med?

BUSSCHAUFFÖR
Ingen pratar till mig men jag pratar till alla. Det står här klart och tydligt vid ratten: ”Prata ej med chauffören under färd”

KVINNA
Ibland är det verkligen svårt att veta vem man pratar till och vem som pratar till en? (till mannen)
Jag tror jag förstår dej. Du verkar bekant.

MAN
Det verkar som om dina kläder är på väg att ramla av dej.

KVINNA
Det var en mycket egendomlig invit, betyder den något ?

(Inspelad automatisk röst)
Nästa S:t Tropez.

KVINNA
Ja visst, jag kan också säga egendomligheter, men vart leder det ? Vi är väl ändå bara på väg hem, eller hur?

ALLA PASSAGERARE(i kör)
Ja!

MAN
Du log mot mej.

BUSSCHAUFFÖR
Jag ler aldrig under arbetstid.

KVINNA
Vem pratar ni med?

MAN
Du får mej att glömma bort mej själv.

KVINNA
Jag får ingenting begripligt ut av allt detta. Vem pratar med vem här?

(Inspelad automatisk röst)
Under snöön ligger straandeen

BUSSCHAUFFÖR (talar högt för sig själv)
Detta är en mycket ovanlig arbetsdag. I en annan värld skulle kanske detta vara normalt. Bara jag inte glömmer det absolut viktigaste: att passagerare aldrig under några omständigheter får kliva av vid den främre dörren, det är den första regeln vi lär oss i utbildningen och nu känns det, märkligt nog, som om jag snart kommer att glömma bort den.

KVINNA
Vem är det som kör den här bussen egentligen, ni verkar förryckt karl!

ALLA PASSAGERARE
Vi vill hem!

MAN
Mina fingrar längtar efter dina fingrar.

KVINNA
Du ska inte tro att du förbryllar mej. Jag är en ganska erfaren kvinna, inte så att jag varit lösaktig men jag har hunnit med en hel del, både glada och sura män har passerat i mitt liv.

Man
Mina fötter längtar efter dina fötter.

KVINNA
Jag önskar alltid att någon ska överraska mej.

ALLA PASSAGERARE
Ohoj!

KVINNA
Men nu när jag blir överraskad, är jag inte beredd och kan inte njuta av det.

BUSSCHAUFFÖR
Denna dag kommer att förändra mitt liv, jag hoppas bara att jag hittar till nästa station, jag känner inte igen den här staden. Var är vi?

ALLA PASSAGERARE
Fridhemsplan!

BUSSCHAUFFÖR
Det säger mej ingenting. Det är som om hela staden bleknar bort mitt framför ögonen på mej.

KVINNA
Redan som barn tyckte jag att män var annorlunda alla andra, som om de behöver hjälp med nåt hela tiden. Min mamma tog hand om alla runt henne. Så är inte jag, men jag behöver inte ha en karta för att hitta hem i alla fall.

MAN
Säger du så för att såra mej?

BUSSCHAUFFÖR
Jag kan inte ens flå en kyckling, så det stämmer nog in på mej i alla fall.

ALLA PASSAGERARE
Du kör fel!

BUSSCHAUFFÖR
Jag är inte ens säker på att det är jag som kör.

MAN
Jag önskar vi kunde fortsätta och åka vidare tillsammans och aldrig komma tillbaka till den här stan.

KVINNA
Man får ta allt med en nypa skållhet salt.

MAN
Du och jag nakna i ett svalt hotellrum nära stranden.

KVINNA
Det kan inte gå till på det här sättet, detta är vansinne!

MAN
Kliv ur ditt vinterfängelse och kom till mej.

KVINNA
Det är någonting som verkar bekant med dej. Har vi inte träffats förut?
Är du min man?

(Inspelad automatisk röst)
Se upp för dörrarna!
Sverige sjunker!
Dörrarna stängs!

ALLA PASSAGERARE
Detta är vansinne!

BUSSCHAUFFÖR (talar som en sömngångare)
Vi är på havets botten, nära Grönland och jag ska ta er upp till ytan.

ALLA PASSAGERARE
Ta oss hem!
Vi har aldrig varit så här långt borta!

BUSSCHAUFFÖR(nyktrar till)
Jag har bestämt mej nu, jag vänder inte tillbaka, nu får det bära eller brista.
Jag är lycklig nu.

(bussen försvinner in i snön…)

RIDÅ