Var sitter minnet? I kroppen eller någonstans inne i hjärnans vindlingar? I dunklet på Aliasteatern får jag anledning att fundera på detta.
Ça Bouge har dansat, lekt, intervjuat och diskuterat fram en tredelad föreställning med minnet som gemensam nämnare. Från kuplett till musikal går färden skulle man kunna säga. Det stämmer överens med sanningen men är egentligen en helt missvisande beskrivning. Allt börjar med ett, möjligen ironiskt menat, revynummer till Thomas Lo Ericssons ståbas och basuna stämma. Tre leende dansöser ska förevisa sina tragiska öden får vi veta. Ett par timmar senare slutar föreställningen med Cats-sången som Barbara Streisand gjort odödlig – Memory.
Vad händer då däremellan? Ja, den röda tråden är långt ifrån klarröd. Det vi får se är tre installationer, som talar till oss rapsodiskt och emotionellt. I Karin Hauptmanns Släkten och jag – en familjesammankomst möter vi tre kvinnor i relation till mamma, pappa och den äldre generationens bakande kvinnor iförda hucklen och manér. Visst är det roligt när Anna-Karin Rapp bjuder publiken på bullar efter att ha genomgått en häpnadsväckande transformation till uppnosig Miss Piggy genom att linda en handfull gummisnoddar runt ansiktet.
Men föreställningen är lite för spretig för att jag också ska dras med i dess smärtsamma bilder. Det är som om orden står i vägen och gör att jag automatiskt kopplar på intellektet. Duktigt lägger jag mitt teater-, relations- och känslopussel, försöker förstå, men känner just inget.
Mer drabbad blir jag av Retrograd, som dansas fram till Bernadottes accelererande och alltmer dynamiska musik. Lösryckta ord, kroppar som böjer sig, bänder sig, sträcker sig och hela tiden vill… någonting. Det blir starkt och jag förvissas om att känsla uttrycks bättre med kropp än med ord.
Den avslutande delen Måne utan minne är den vackraste av de tre. I självlysande gula regnställ, en utstyrsel som påminner om Singing in the rain men helt saknar musikalens glättighet, dansar en anonym ensemble så gott som ljudlöst bredvid den vita mångloben. En fråga är relevant: har månen förlorat sitt minne? Ändå blir stilbrottet uppenbart när vi ledsagas ut till tonerna av Memory.
Loading ...
