Kjerstin Dellert är en sångerska med glittrig, leende framtoning. Hon har gått den ovanliga vägen från ung, vågad operettstjärna i Göteborg, via Kungliga Operan i Stockholm till att bli chef för Confidencen, Ulriksdals slottsteater. Nu har hon skrivit sina memoarer: en tjock bok med många bilder på henne, från topless med plymer till balutstyrsel bredvid kungen.
Dellert beskriver sig själv som en pappas flicka, en exhibitionist som först senare i livet, i och med mötet med den stora kärleken, dansaren Nils-Åke Häggbom, gjorde sig av med uppväxtens hämmade syn på sexualiteten.
Boken heter I förtroende och man får snart känslan av att det är Dellerts uppriktiga vilja att vara så ärlig man får i memoarer av det här slaget. Till att börja med tycks minnena urskillningslöst ha dråsat ned över henne. Det är naturligtvis inte nödvändigt att vara författare, kanske inte ens önskvärt, men en viss känsla för det litterära gestaltandet är trots allt nödvändig för att inte fastna i det helt privata.
Avslöjar familjehemligheter
När Dellert inledningsvis uppehåller sig vid barndomen är det risk för just detta. Meningarna är ofta korta, styltiga och opersonliga för att plötsligt slå om och avslöja de mest intrikata familjehemligheter: sympatin för faderns ständiga förhållande med en annan kvinna (som han sedan överger sin familj för) och vrede inför den känslomässigt obalanserade och hämmade modern.
De första kapitlen känns inte riktigt genomtänkta och innehåller motsägelser som påståendet att hon inte hade några fördomar om några människor men var väldigt rädd för svarta …
Det är egentligen först när Dellert lämnar barndomen och kommer in på sången som språket lättar och flödet infinner sig i läsningen. Ganska snart blir hon varm i kläderna och man finner att man sympatiserar med henne mer och mer för varje sida.
Dåligt självförtroende anas
Dellert slog igenom i Göteborg som en vågad Helena i operetten Sköna Helena, men ville till Kungliga Operan, och framför allt till Wagner. Utan formell skolning blev hon solist på Operan på grund av ett högt, djärvt tonregister och ungdomlig självsäkerhet. Men man förstår att hon egentligen har svårt att se sig själv som seriös operasångerska och anar ett dåligt självförtroende i botten.
Ändå förhåller hon sig på ett mycket sympatiskt sätt varmt generös till Elisabeth Söderström som gjorde parallellkarriär och blev en världsstjärna. Dellerts val av roller berodde till att börja med ofta på vad hon själv trodde sig klara av. Särskilt minns hon Marie i Alban Bergs Wozzeck, Carmen av Bizet och Daisy Doodie i Blomdahls Aniara. Under en period på Operan kom hon att kallas för ”das Mädchen für alles” eftersom hon sjöng allt och alltid. Tillgången på roller ströps när hennes popularitet på Operan dalade och 1979, efter 27 år, städades hon ut ett halvår innan den egentliga pensionen.
Dellerts bok är bitvis roande och för den som går med planer på att göra sångkarriär, innehåller den ett och annat generöst exempel på de misstag man kan göra och det mod som krävs för att sjunga.
Loading ...
