Minnesdvärgar är ett samarbete mellan koreografen Björn Elisson, poeten Johanna Ekström och kompositören Lars Åkerlund och tillsammans lyckas de driva måndagsapatin på flykten. Även om den måndagströga publiken (inklusive undertecknad) valde att inte hörsamma uppmaningen i programmet att cirkulera utan satt som klistrade runt väggarna. Men Elissons verk kräver total uppmärksamhet och då kan man knappast strosa runt, samtidigt är det skönt att själv få välja perspektiv på föreställningen.
Scenrummet påminner om en urblåst lägenhet med några kaotiska reliker kvarlämnade av den sista hyresgästen. Kanske samma kvinna som redogör för sin förvirrade – för att inte säga paranoida – livssituation i inledningen av verket. Hennes mentala instängdhet tolkas kongenialt av Anja Birnbaum som verkar vara fjättrad av osynliga band vid en gräsmatta och vars ormande rörelser har samma ångestfyllda laddning som ord och scenografi.
En betydligt aggressivare ton finns i de unga manliga dansarnas trio som utgör en dynamisk kontrast till den fjättrade kvinnan. Medan de rastlöst rör sig mellan gräsmattan och en blank kvadrat i centrum av rummet fångar de skickligt upp den nervösa energin i Elissons koreografi och omsätter den i knivskarpa rörelser.
Den avslutande delen av verket präglas av ett slags mörk hoppfullhet, på samma sätt som minnen – även de mest hotfulla – med tiden krymper samman till minnesdvärgar. Charlotta Öfverholm fyller denna duett med sitt unika konstnärsskap som här formar sig till ett slags vitriolspetsad oskuldsfullhet.
Utan att upprepa sig fortsätter Björn Elisson sitt utforskande av det kluvna rummet, en undersökning som inleddes med Alkemiska bilder 2005 och förhoppningsvis kommer att resultera i fler verk.
Loading ...
