Kjell-Åke Anderssons filmatisering av Åsa Linderborgs kritikerrosade Mig äger ingen, med Mikael Persbrandt i huvudrollen, må ha varit kärv och mörk. Men den lyckades förmedla det kärleksfulla och komplexa förhållandet mellan far och dotter med en intimitet som Michaela Granits uppsättning på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen har svårt att matcha.
En kristallkrona lyser matt över några ölburkar och resterna av det som var ”draktämjaren” Leifs (Lennart Jähkel) torftiga liv. Dottern Åsa (Marina Nyström), nu doktorand i historia och en del av kultureliten, söker sig tillbaka bland minnesfragmenten för att hitta fler svar på vem hennes älskade pappa egentligen var.
Scenografen Karin Lind låter scenrummets omgärdande väggar med otaliga dörrar bli ingångar till det förflutna och människorna från uppväxten i sjuttiotalets Västerås. Härdarmästaren, en ensamstående alltmer alkoholiserad far som gav sina bästa år och sin kropp till metallverken. Farföräldrarnas hem, där det alltid fanns mat på bordet och en god historia om Raoul Wallenberg eller Gunnar Sträng. Ryska mormoderns uppsluppna högljudda vodkamiddagar. Eller mammans bohemiska kollektiv med högljudda intellektuellt drivna politiska diskussioner
Första aktens uppdrivna tempo med snabbt avverkade och tablåartade scener, är en rejäl utmaning för Nyström. Hon är pjäsens berättare, reciterande texten mot publiken, samtidigt som hon gestaltar Åsas alla åldrar. Från liten Tussigull, omutligt lojal med farsan Baloo trots att han bränner lönen på öl och godis och struntar i sängkläder, till den revolterande unga vuxna kvinnan som både anklagar sin far för svek, skäms över honom och samtidigt sig själv för att hon vänt sin arbetarklassbakgrund ryggen. Andra akten blir tätare liksom Nyströms grepp om rollen.
Emma Broströms dramatisering tar liksom filmversionen fasta på det personliga dramat. Och i det speglas de sociala och politiska skeendena. Leif som vasst raljerar överklassen i ensamhet men hämmad av bildningskomplex oftast knyter handen i fickan och drömmer om ett socialistiskt Utopia. Åsas mamma och mormor som förespråkar en radikalare kommunism besitter den självsäkerhet som en bildad bakgrund ger och slänger sig ut i såväl analyser som demonstrationståg.
Stålverket frustar som en eldsprutande drake i kulisserna och röken sipprar oroväckande in. Med ljus och ljudeffekter till den grad bombastiska att subtiliteter i texten går förlorade. Kanske ville man göra en film.
På enorma projektioner, och det är stiligt, påminns vi om arbetarna som svaldes och spottades ut av fabrikerna. Men vi ser också en spjuver till far — Olof Palme och socialismen trogen — även om han vägrade organisera sig och ställa sig på barrikaderna.
Ett fång röda rosor till dotterns disputation blir en mer lågmäld och gripande påminnelse om en pappa som gjorde så gott han kunde. Som en tyst symbol för en tid då yrkesstolthet och klasstillhörighet var givna. Man behöver inte vrida upp alla reglar på max för att få fram det.
Loading ...
