Vilka djur ser du på scen? Redan några timmar efter premiären på Caryl Churchills Love and information har jag svårt att helt erinra mig vilka uppstoppade djur scenografen placerat ut i scenrummet. Räv, mårdhund, grävling, ripa, en renkalv. Men fanns det inte en vessla också?
Minnestestet är kongenialt med Caryl Churchills nyskrivna (urpremiär 2012) pjäs Love and information, som innehåller flera scener som utpekar minnets opålitlighet som sanningskälla. Två personer har varit med om samma händelse, men hågkomsten skiljer sig, inte bara känslomässigt, utan också vad gäller sinnesinformation. Det är just detta Caryl Churchill vill förmedla. Hur kan vi tala så självsäkert om sanning, när det gång på gång visar sig att vi inte kan komma överens om vad – för att tala wittgensteinska – som är fallet.
Människans fria val är en chimär: ingen kan ha så mycket information att ett valt handlingsalternativ verkligen är ett välgrundat beslut. Abstrakta känslor är särskilt luriga: hur förklarar man ånger för en psykopat, eller smärta för någon som är smärtokänslig.
Magdalena Stenbäcks kostymer blir också ett slags informationsförvirring. Folkdräkter, pälsverk, brudklänningar: vaneseendet på teatern säger att en kostym ska relatera till karaktären på något sätt. Så är det bara undantagsvis här. Stycket innehåller femtio ultrakorta sekvenser eller tablåer, ändå konstruerar hjärnan samband och ”rollfigurer” där inga samband finns. Vi kan inte lita på att våra varseblivningar fungerar som ett pålitligt sanningsvittne.
Caryl Churchill är en av samtidens klokaste och mest stimulerande dramatiker, och teamet på Intiman underkastar sig det starka tänkandet i hennes filosofiska undersökningar och gör dem full rättvisa.
Loading ...
