Jag har vandrat runt i Dramatens skrymslen utrustad med hörlurar förut. Nu gör jag det igen. Sedan jag upplevde Lundahl och Seitls Proscenium (se recension) har jag även ledsagats via hörseln runt Avignons hett skälvande gator med Rimini protokoll (läs mer här), på ett Östermalm i lunchrusning med RATS teater (se recension), på ett Hornsgatan fyllt av milöjaktivister med Tribunalen (se recension) och på Elverket i barnföreställningen Drömdykarna med Nyxxx (se recension).
Det går alltså knappast att kalla formen för ny och jag funderar därför på hur jag ska förhålla mig till denna scenkonstföreteelse, som kändes spännande då jag upplevde den de första gångerna, men som nu inte längre bjuder samma sensation, samma tidigare oprövade känsla av att bli totalt omsluten av det verk jag träder in i.
Å andra sidan. Hjulet kan inte uppfinnas varje gång. Är de inte av naturen så att nya scnkonstformer dyker upp, influerar nya konstnärer att prova liknande grepp som med tiden blir norm? Detta hände då August Strindberg med flera drog den realistiska teatern till sin spets i naturalismen eller för den delen när vi började anamma den form av scenkonst vi kallar för postdramatik. Inom kort är det kanske dessa vandrande hörspel vi betraktar som teater och tänker att det var urbota mossigt att en gång i tiden bänka sig i rader i utsmyckade teatersalonger för att tyst betrakta något som pågår framför oss.
I shall not be entirely forgotten äger rum och tar sitt avstamp just i ett sådant ornamenterat teaterhus, nämligen Dramaten. En soundwalkupplevelse kallas den i programbladet och vi är tolv personer som deltar i denna promenad upp, ned och genom Dramatens vindlande trappor och prång. In i repsalar, upp på tågvindar. En mans (Johan Holmbergs) och en kvinnas (Ingela Olssons) röster instruerar via lurarna hur vi ska röra oss. Ibland i grupp, ibland enskilt. Minnena står i fokus. Liksom interagerandet med varandra. Kvinnan söker sig tillbaka i sitt förflutna med hjälp av bandinspelningar. Hon ber oss följa i hennes fotspår: ”Mina ord kommer nu att bli dina rörelser. Det är viktigt att du försöker gå som jag.” Mannen har en mer kommenterande funktion.
Vad händer då med oss som deltar? Med oss som enskilda individer? Med oss som grupp? När den första ängsligheten för att tekniken inte ska fungera – ”tänk om just jag är den enda i gruppen som inte just nu hör något i mina lurar?” – och när oron för att fatta instruktionerna fel och gå vilse i gångarna, har lagt sig är det en skön känsla att bli ledsagad på färden, att slippa ta egna beslut, att manas till kollektiv samvaro utifrån givna förutsättningar. Det krävs tillit för att lägga sig ned raklång på ett scengolv och blundande invänta att någon ska slå sig ned bredvid en och smeka en över axeln. Det krävs föreställningsförmåga för att leta sig in i sina egna minnen och väcka fram bilder ur det förflutna.
I shall not entirely be forgotten är en förhållandevis stillsam ljudkonstuppevelse, den bjuder ingen sensation, men den får mig att känna mig delaktig i ett allomfattande sinnligt skeende. Berättarmässigt hade uppsättningen trots allt vunnit på ett mer sammanhållet manus.
Loading ...
