Minnet av det förlorade äter mig inte inifrån på Teatr Weimar

En auktoritativ högtalarröst ger inledningsvis en tillägnelseanvisning, och säger att pjäsen är avsiktslös ickegestaltning. Därefter ger två kvinnor vid varsin talarpulpet exempel på retoriska negationer i vardagligt tal. ”Jag är inte rädd” yttras som ett försök att övertyga sig själv och andra och blir därmed ett tecken på motsatsen.
   Förringandet av övergrepp, förnekelsen som omedveten bekräftelse. Påstridighet som ett döljande av svaghet, ivriga försäkringar om att jaget är herre i eget hus, det vill säga att bokstavligen intala sig själv något. Det enastående distinkta framförandet är ömsom monologer, ömsom dialog men utan gestaltande spel. Ett crescendo nås i ett typiskt anklagande äktenskapsgräl i hypertempo.
   Jag kan bara böja mig i djup respekt för Christina Ouzounidis gnistrande intelligenta författarförmåga och fulländade skådespelarinstruktion.