Mio min Mio på Malmö dramatiska teater

Att göra scenografin till en saga borde locka till frosseri i färg och form. Att få skapa ett ”landet i fjärran” med silverpopplar och rosor. Men Sven Dahlberg väljer istället den minimalistiska vägen. Här inskränks scenografin till en gigantisk trappa, med lampor som senare byts ut mot fläktar i stål (landet utanför). Effektfullt kan tyckas, men det räcker inte. Alltför mycket av ansvaret för stämning och inlevelse lastas på skådespelarna, något som de inte riktigt reder ut.
   Faktum är att första akten är rätt seg. Björn Johansson, som spelar Mio, kämpar tappert med att få liv i den nioårige Bosse innan denne blir Mio. Jag fascineras mer av hur Jerry Pedersen bemästrar hästens rörelser i gestaltningen av fålen Miramis, som våpigt dansar runt med sin blonda man.
   Andra akten bjuder på mer action och plötsligt blir de två pojkarna Mio och Jum-Jum (Pär Malmström) mer levande och trovärdiga. Föreställningens mest dramatiska och visuella scen är när Mio gör upp med ondskan själv – Riddar Kato. I slow motion faller ”monstret” mot marken efter att Mio huggit in sitt spjut i hans onda stenhjärta. Det goda har segrat, som det alltid så vackert gör i sagan.