Genom att kombinera skådespeleri och regi med ett forskarperspektiv, har Anna Pettersson en för Sverige ganska egen utgångspunkt, när hon gör sina iscensättningar av klassiker som Fröken Julie – eller som nu med Misantropen. Hon attackerar Molières text om den obotlige sanningssägaren och människohataren Alceste (här Alcestine, i Anneli Martinis altröstdundrande gestaltning, eftersom Pettersson har bytt kön på karaktärerna), som vägrar ställa upp på det förljugna sällskapslivets ritualiserade ytlighet, där hennes älskling Célimon (Peshang Rad) visar sig vara den värsta baktalaren av alla. I Petterssons och koreografen Hans Marklunds händer utvecklas symptomatiskt nog de socialt obligatoriska kindpussarna till alltmer töntigt utdragna (och roliga) evighetsceremonier.
Fokuset i den här uppsättningen ligger på att hitta ett tilltal som lyfter fram parallellerna mellan 1600-talet och vår tid. Mycket lite tycks ha förändrats i den mänskliga naturen, vi glider med strömmen på bekvämast möjliga sätt – ifrågasätter uppenbart skeva förhållanden lika lite då som nu, eftersom det lätt blir obekvämt: Vem vill väl kallas för kverulant och surpuppa?
Uppsättningens medvetet framdragna underhållningsfaktor ska inte underskattas, och gör den publika träffytan bred; även fast man som nybliven tonåring kanske inte går i gång på de alexandrinska vindlingarna, så lär man ändå sugas in i tilltalet. En av de särskilt underhållande kittlingarna är ett nyskrivet diktkollage, i vilket Orontine (Katarina Lundgren-Hugg) rimmar ”elefant” med ”deodorant” med Bruno K Öijersk diktion. Ja, samtidsblinkningarna är många, en annan är när Arsinou (Alexander Ohakas) fingrar på sin fickspegel och tar ”bilder” med den, som vore den en mobiltelefon.
Pettersson gör även några blinkningar till sin succéuppsättning av Fröken Julie: Även i Misantropen figurerar ett antal strålkastare på scenen (för att blixtbelysa de uppmärksamhetstörstande figurerna när de poserar för en fotosession), liveprocessade ljud (i andra aktens inledande matfrossa med rytmiskt slamrande bestick- och kräkljud) och mitt i slutkaoset klampar också ett par ridstövlar in. Tillhör de Èlionte (Jonas Nilsson) eller Jean?
Dränks Molières text i allt denna grannlåt? Risken finns, men det som förloras i versmått tas i de flesta fall igen i energi och – jo, faktiskt – improvisationsglädje: Philintines (Cecilia Lindqvist) och Acastines (Susanne Karlsson) hysteriska fyllerumlande, med Björks svanklänning som rekvisita, är kanske mer Fredriksdal än Hipp – men i sammanhanget fungerar det.
Med andra ord dräller föreställningen av infall, nya angreppsvinklar och ett allmänt osäkrande av spelsituationen. Och poängen här, liksom i Fröken Julie, är att påminna om att vi ser en teaterpjäs, att allt är ett spel och att mekaniken och tricken i kulisserna är lika mycket en del av föreställningen som vi i publiken; att vi i högsta grad är medskapande.
Detta tydliggörs när publiken adresseras direkt och när en man på första raden helt sonika plockas upp på scenen, uppmanas att läsa några repliker och sedan dansar med i första aktens avslutande partajande till Nattens drottnings aria i technotappning.
Världen verkar snurra allt fortare för pjäsens människor. Och det är först när Alcestine egensinnigt vandrar i väg ensam mot teaterns blottade inre, och de övriga grillar korv med Blaze Foleys innerliga låt If I could only fly som soundtrack, som ett äkta lugn infinner sig.
Loading ...
