Den lilla åttaåriga flickan Makoto och hennes mor Miyko uppför en ålderdomlig dans till traditionell musik ur den japanska rõkyo-traditionen. Stycket skildrar en fattig kvinna vars barn svälter ihjäl. Det blir tyst i den uppspelta salongen. Budskapet lyder: under tårar men utan bitterhet ska man uthärda sitt öde. Publiken gråter och suckar.
Christina Nygren, fil.dr. i teatervetenskap, har tillbringat ett antal år i Japan och Kina där hon rest omkring och studerat den populära folkliga teatern, dansen och historieberättandet. Hon har följt teatersällskap och besökt religiösa festivaler, knutit kontakter och gjort intervjuer, ofta under bisarra och svåra omständigheter. Nu ger hon ut sin omfångsrika bok Gastar, generaler och gäckande gudinnor på Carlssons förlag, ett förlag som alltid har intressant utgivning vad gäller teaterlitteratur.
Trots att Gastar, generaler och gäckande gudinnor är riktigt underhållande skriven och redovisar en stor erfarenhet, är det måhända inte en bok som man sträckläser, utan snarare tillgodogör sig i omgångar och återvänder till för referensmaterial. Formen spänner över allt från dagboksanteckningar till intervjuer och rena reportage med inslag av situationskomik när hon berättar om sina vedermödor. Utgångspunkten för hela boken är de eviga frågorna kring vad som är högt och lågt i kulturella sammanhang. Vad är det egentligen som skiljer det ”fina” från det ”populära”?
Det visar sig naturligtvis att den populära teatern har oväntade kvalitéer; genom den viktiga roll den har i folks dagliga liv, och genom att tillvarata ett genuint kulturellt arv.
Strukturen i de resande japanska och kinesiska teatersällskapen tycks spegla samhället i övrigt; den folkliga teatern är – som överallt – föraktad av finkulturen. Det är inte ovanligt att dess utövare befinner sig vägg i vägg med porrbiografer och bordeller. Ofta stämmer handlingen i pjäserna kusligt väl in på skådespelarnas egna liv. De lever under hårda villkor, fattigdom och förakt, och inte sällan med en bakgrund i prostitution och sexshower.
Föreställningarna torpederar ibland den sentimentala Mitt livs novell-känslan med rent burleska inslag, där den vackra, sorgsna geishan plötsligt kan dra upp kjolen och visa sina håriga ben och stora kalsonger. Ofta är det unga, vackra män som spelar de stora kvinnorollerna.
Det är inte ovanligt att skådespelartrupperna består av hela familjer i flera generationer där även barnen står på scenen från allra första början.
Dessa teaterformer är utsatta för förakt från finkulturen, trots att de kanske är det slags teater som har allra starkast kontakt med folkets dagliga liv och dess drömmar. När jag funderar finner jag inte någon verklig motsvarighet i Sverige, där en folklig, populär teater spänner över både smärta och sentimentalitet såväl som burleskeri och musiknummer. Våra såpoperor har kanske en del av dessa funktioner, men är ju inte teater och integrerar inte heller publiken.
Hela boken inleds med en episod där författaren ska se kinesisk skuggspelsteater, en teaterform som själv har fått föra ett skuggliv efter kulturrevolutionen då den ansågs billig och förljugen. Medan trupperna vårdar det dramatiska, musikaliska och framdansade materialet med lika stor ömhet som den dyrbara rekvisitan är det tydligt att detta är någonting samhället skäms för: ingen vill sälja biljetter till skuggspelsteatern eller ens erkänna att det ska bli en föreställning när Nygren kommer till platsen.
Loading ...
