Mitt namn är Rachel Corrie är en dagboksskildring i monologform. All text i pjäsen är Rachel Corries egna ord, sammanställda och redigerade av Alan Rickman och Katharine Viner. Pjäsen rister av blodigt engagemang och socialt patos men också av en vanlig, men ovanlig ung människas alla tvivel och rädslor.
Det dokumentära i föreställningen ger den naturligtvis en alldeles särskild sprängkraft. När en 23-årig amerikansk medborgare ställer sig mellan en israelisk bulldozer och en palestinsk bosättning och bulldozern tuffar på- då reagerar omvärlden, om än bara för ett ögonblick längre än i den vanliga strida strömmen av rapportering av offer i konflikten.
Rachel Corrie reste till Gazaremsan i ett uttalat syfte: ”Jag har ett inre behov av att åka bort någonstans och träffa folk på andra sidan av de skattepengar som finansierar vår militärmakt.”
Corries brinnande engagemang startade tidigt och i slutscenen projiceras ett klipp från ett framträdande hon gjorde i 10-årsåldern. Barnets vältalighet och framtidstro är mycket rörande i all sin enkla retorik. Särskilt mot bakgrund av den historia som vi just fått se utspelas framför våra ögon.
Mia Höglund-Melin gör rollen som Rachel Corrie. Det är inte första gången hon gestaltar en arg ung kvinna på Nya Studions golv, men med denna rollprestation befäster hon sin position som av de starkast lysande skådespelarna i Göteborgs stadsteaters ensemble. Hennes begåvning ligger långt bortom styrkan att ensam bära denna text eller i att på ett tidigt stadium få med sig publiken, utan snarast i förmågan att verkligen låta Rachel Corries öde bli vårt och få oss alla att vilja bli lite, lite bättre. Det är stor skådespelarkonst.
Loading ...
